Äventyrsledarna

Lyckan över att äntligen få komma ut på fjället är total!

Hela kroppen pirrar av förväntan och man ser den mäktiga fjällkedjan tona upp sig när vi närmar oss med bilen.

Efter ett par kilometer är det dags att slå upp tältet och krypa till kojs och sova djupt i den friska fjälluften!

 

Dagen efter vaknar jag till känslan att något är fel, magen är smått i uppror men jag avfärdar detta snabbt. "Det hör ju till rutinen att magen flippar ur lite första dygnet p.g.a. ändrad kost"

 

Men efter några timmar känns det att detta inte alls hör till "rutinen".

Jag har lyckats få någon form av magsjuka, på fjället, långt från hemmets trygga vrå, i ett tält, kilometer från närmaste toalettanläggning..... misär!

 

Att ligga sjuk när man är ute i fält är inte roligt, speciellt när det handlar om magsjuka. Kroppen urholkas på rekordfart och energin far all världens väg, allting blir plötsligt så ofantligt mycket jobbigare.

Hela tisdagen var jag hängig och koncentrerade mig endast på att ta mig fram och under onsdagen låg jag helt däckad.

Tankarna snurrade medan jag låg i tältet och lyssnade på vinden när den misshandlade tältduken:

"Ska jag bryta? Hur tar jag mig hem? Vad ska jag göra?"

Den fysiska påfrestningen på kroppen är egentligen ingenting mot den psykiska terrorn, att inte orka göra någonting, att inte vilja äta eller dricka eftersom det innebär att man måste lämna tältet inom de närmsta 15 minuterna efter förtäring.

Att bli isolerad från sina vänner för att förhindra ev. smittospridning, att endast prata genom tältduken, att inte kunna deltaga i aktiviteterna som har planerats.

Även fast man visste att alla fanns runtomkring så kände man sig stundtals som den ensammaste människan i världen.

Dessutom hör jag till den grupp människor som blir arg av att vara sjuk, speciellt när man befinner sig på sin livs tur. Så jag kan försäkra er om att det var en hel del barnförbjudna ramsor och svordomar som muttrades när jag låg och snurrade i sovsäcken.

 

På torsdagsmorgonen så fattade jag beslutet att fortsätta, jag hade fått i mig frukosten och hade fått behålla den men kände mig fortfarande svag. Martin kopplade på min pulka på sin och jag bar endast min ryggsäck.

Torsdagens tur var tung men jag kände hur krafterna kom tillbaka och från fredag kunde jag ta hand om mina egna saker själv igen.

Stort tack till mina klasskamrater som hjälpte mig under tiden jag var dålig!

 

Detta har varit mycket lärorikt för mig och även för gruppen, då detta är något som kan hända vem som helst, var som helst, att man inser betydelsen av att ha ett eget litet apotek med sig för att kunna ta hand om sig själv så man orkar att fortsätta eller klarar av att ta sig tillbaka till civilisationen. (imodium, panodil och resorb blev min räddning)

Dessutom att man klarar av att isolera en person för att förhindra sjukdomsspridning, och att man själv klarar av att bli liggandes.

Rekommenderar att man har en bok eller någon liknande sysselsättning med sig så man har något att göra, för att ligga och stirra upp i tältduken blir tråkigt ganska fort.

 

Så glöm inte att förbereda er på att något liknande kan hända när man ger sig ut!

 

Yours truly!

 

//Morgan