Therese, You are an Ironman!
Kategori: Allmänt
Jag vaknar 04:13 på morgonen innan alarmet ens hunnit ringa, idag är dagen som jag väntat på så länge dagens jag helst bara vill ska ta slut innan den ens ha börjat, för hur är det egentligen att simma 3,86 kilometer, cykla mer än halva vätternrundan 180,2 kilometer för att sedan avsluta med att springa ett marathon 42,195 kilometer? allt i ett sträck? Det svaret skulle jag få idag den 17 augusti när startskottet gick 07:00 för Ironman Kalmar 2013.
Sedan i torsdags när jag anlände till Kalmar har jag förberett allt väldigt noga, kontrollerat alla påsar säkert tio gånger så att löpskorna verkligen ligger i den röda påsen som jag ska ha innan jag börjar springa, Pumpat cykeln, och förberett mig på att det värsta kan hända, därför packade jag ner 3 extra slangar bara ifall jag råkar få 3 punkteringar på mina nya slangar och däck. Ja allt var klart och 06:45 stod jag i min våtdräkt tillsammans med 1900 andra förvätansfulla deltagare.
07:00 Startskottet går.
Strategiskt nog har jag placerat mig långt bak för visst har jag hört talas om simstarten, armbågar,sparkar och folk som simmar över en, nej jag börjar lugnt med vanligt bröstsim men inser snart att jag inte kommer komma någonstans om jag inte börjar crawla. Det är höga vågor, sjögräs som lindar sig fast på mina fötter och en manet träffar mig i ansiktet, jäklar där fick jag min första lårkaka av personen framför mig, jag vrider mig av smärta får en kallsup av en större våg men kämpar vidare. Två varv ska jag simma innan det är dags för ombyte och cyklingen. Det blir fler och fler kallsupar ju längre jag kommer de höga vågorna tvingar mig stundtals andas på en sida för att inte svälja hela Östersjön. Vid fler tillfällen tvingas jag byta simsätt för att det är för mycket folk runtomkring. När vi simmar längs kajen står hundratals människor och hejar på oss någon kilometer kvar nu så är första momentet klart!
Jag går ur vattnet och känner mig alldeles sjösjuk vågorna tog ut sin rätt. Nu är det ombyte och sen upp på cykeln som gäller sen är det ju bara löpningen kvar! Cykelsträckningen gick ut på ölansbron och på Öland 120 km för att sedan tillbaka och ett varav 60,2 km i Kalmar. Genom folkmassan och ut på den 6 kilometer långa ölandsbron, sidvinden tar tag i mig men jag håller mig kvar på cykeln. Huvudet dukar sedan simningen och det är bara att hoppas på att huvudvärken kommer gå över snart. Glada åskådare hejar vid sidan av vägen och skriker: Kom igen nu tjejen!!! varannan mil passar jag på att ta något och dricka och äta. Jag känner mig pigg men motvinden som träffar mig efter några mil är så kraftig att det känns som om jag trampar men inte kommer någonstans, en krampkänsla dyker plötsligt upp och jag knapprar i mig två tabletter, det känns genast bättre. Jag kämpar på och stundtals lättar motvinden när vi byter åkriktning. Jag börjar räkna ner milen och inser att jag snart är i hamn med cyklingen men nu gör det ont! Inte ens kramp tabletterna hjälper längre, jag står upp i backarna och skakar av benen i farten men inget hjälper. Bara några mil kvar nu, ska bli så skönt att slippa cykla och göra något annat. Jag kommer in i växlingsområdet och att ta sig av cykeln är ju en utmaning i sig = ) Några åskådare skrattar när jag tar mig vidare för att byta om mina cykelskor gör så fruktansvärt ont att att jag inte vet om det går att springa. Jag byter om och inser att jag har 6:30 att ta mig 42,195 kilometer och allt känns bra igen.
Jag börjar springa på första varvet som sträcker sig 15 km, stannar varannan kilometer för att dricka och äta något litet. Allt känns förvånansvärt bra förutom smärtan i fötterna. Ibland kommer tårarna när jag stundtals inser att jag kommer fixa det eller när någon åskådare skriker Therese, du är så jäkla bra!!! På nummerlappen står alla deltagares namn så alla åskådare kan heja ordentligt. Jag springer genom kalmars gator och innan jag passerat det första varvet har hundratals ropat mitt namn, kan ni tänka er vilken fantastisk känsla!
Jag är nu inne på andra varvet och det har gått tolv timmar sedan jag startade i morse. Allt känns fortfarande bra och jag springer nu in mot stan igen för andra gången, nu när publiken känner igen mig hejar de ännu mera: Heja Tessan, ses snart igen! Känslan är obeskrivlig och tårarna kommer igen jag kämpar för att inte gråta, det får jag göra när jag är i mål. Sista varvet börjar bra jag känner inte den där stelheten som jag brukar känna vid 30 kilometer så jag ökar farten, sista 13 km sen är jag i mål!
Solen börjar gå ner och jag börjar närma mig mål, 3 kilometer kvar, 2 kilometer, 1 kilometer, jag passerar tusentals åskådare in mot mål, jag börjar spurta och speakern skriker Therese , You are an Ironman!
Behöver jag ens säga att jag redan är anmäld till nästa år = )
/ Therese
Magister D säger:
DU ÄR MIN HJÄLTINNA!!! FY FAAN VAD DU E BRA!
MMMMMMMVVVVVVVVVVVVGGGGGGGGGGGG