Äventyrsledarna

Söndag kväll. Packar och laddar inför en vintertur i fantastiska Grövelsjöfjällen, en plats man gärna återkommer till. Kollar lite väder, det ska bli kallt. Packar ner lite extra strumpor och ett par riktigt varma och goa kängor.
Vaknar upp tidigt hemma i Älvdalen efter en god natts sömn och är vid gott humör och ser fram emot den här vinterveckan som bland annat ska innehålla något som Bamse sett fram emot med hela den här utbildningen: topptur med hans nya randonnéskidor! Vi hoppar in i bussarna när all packning är klar och beger oss mot Grövelsjön. Precis innan vi ska iväg så lyckas Bamse att klanta till det, ganska ordentligt... Att placera en kniv i handen är inte speciellt bra, det vet ju alla. Så för Bamses del inleddes turen med ett besök på lasarettet i Särna där doktorn sydde ihop handen igen.

Väl tillbaka på plats i Grövelsjön börjar äventyret. Dag 2 ska vi gräva snöbivack. Bamse tar på sig ordentligt med varma kläder, klär sig extra varmt om fötterna för att inte frysa. Gräver på hela dagen och känner att han har koll på sina fötter. Det går ju att röra på tårna, och han känner sig inte kall. Efter lite drygt 8 timmars grävande och iordningsställande så ska Bamse äntligen få hoppa ner i sovsäcken bredvid sin kära vän Morgan. När han tar av sig kängorna och känner lite på tårna så inser han att höger fot är helt borta!
Han plockar försiktigt av strumporna och är väl beredd på en mindre chock- tårna är blåa. Ajdå... Detta är inte bra. Inte alls bra. Nåväl, tänker han, en varm strumpa och ner i sovsäcken där foten har det varmt och gött så är det säkert bra till imorgon bitti.

 

 

 

Bamse vaknar flertalet gånger denna natt (vilket är väldigt ovanligt för honom) för att känna efter om tårna hänger med. Han vaknar på morgonen och hoppar ur sovsäcken och inser att ingen förbättring har skett under natten. Han beslutar sig för att ta hjälp för att få upp värmen i tårna, så Bamse stoppar in foten innanför Morgans tröja. Han gör detsamma på Bamse, då han har tappat känslan i ett par tår han också. De ligger kvar inne i bivacken och fortsätter värma tår, samtidigt som de påkallar Dennis hjälp med detta. Han kommer och tittar och hjälper dem med värmekuddar som dem stoppar in innanför strumporna. När gruppen väl kommit iväg och fått upp värmen i kroppen så blir det ingen förbättring för Bamses eller Morgans fötter. Dennis beslutar att gruppen ska ta sig till bilarna för att omgruppera, och framme vid bilarna är det fler som har problem med sina fötter. Amandas fötter är riktigt illa däran, där Dennis konstaterar att hon har fått en förfrysningsskada, som är värre än både Bamses och Morgans. Vid detta tillfälle tar Bamse och Morgan att avbryta turen- ett beslut som Bamse nu en vecka senare inser var det bästa beslut han kunde ta, då foten ännu inte är helt återställd.

 

 

 

 

Förfrysningsskador ska man inte blunda för. Det kan få långa och jobbiga konsekvenser om det går riktigt långt. I värsta fall får man amputera de kroppsdelar som är drabbade. Om man är kall om fötterna och har problem med att få upp värmen så ska man genast ta hjälp av en kompis. Stoppa in fötterna i armhålan på kompisen, eller sätta den mot magen. Kroppskontakt är det absolut bästa sättet att få tillbaka värmen i fötterna. Olika tecken på förfrysningsskador är att kroppsdelen blir stum, blå/lila och man kan få vita fläckar på kroppsdelen. Då innebär det att det inte pågår någon blodcirkulation i den kroppsdelen. Då bör man vara väldigt uppmärksam och prioritera att få igång den kroppsdelen, dels med hjälp av kroppsvärme från kamrat, samt att hela tiden försöka ha rörelse på kroppsdelen, för då fortsätter hjärtat att pumpa ut blod till händer och fötter. När det är kallt ute, eller om man helt enkelt bara fryser så reagerar kroppen genom att skydda de inre organen, och drar då ihop blodkärlen i händer och fötter för att skydda de viktigare delarna.

 

 

 

 

 

Bamse och Morgan, lätt oroliga för sina fötter.

 

Det Amanda verkligen har lärt sig vad gäller kylskador är att man tror att man så pass bättre koll än vad man har. Många på turen frös om fötterna, Amanda frös nog varje dag. Men det gör hon nästan jämt. Dock värmer hon dem regelbundet. Amanda har alltid haft varma fötter på nätterna, därför tänkte hon aldrig att det skulle vara något allvarligt problem. När vi hade tagit oss till bilarna och hon, efter några timmars skidande, ännu inte fått upp värmen i sina tår, hjälpte Martin henne att värma dem mot sin mage. Det var inte förrän han märkte att de såg konstiga ut och ropade till sig Dennis som Amanda förstod hur allvarligt det var. Om ingen hade kollat noggrannare hade hon förmodligen bara värmt upp tårna lite och stoppat tillbaka dem i pjäxan igen och fortsatt turen. Man känner liksom ingen skillnad på om tårna bara är lite kalla eller om något riktigt illa håller på att ske. Detta har verkligen lärt Amanda att hon måste ha mycket mer koll. Även om man tror att det är lugnt måste man kontrollera det ändå, för säkerhetsskull!

 

Med detta vill vi säga: Gå på tur, ha kul och njut! Men var rädd om din kropp, det är den enda du har!

/ Amanda och Bamse :-)