Äventyrsledarna

Tillbaka till Älvdalen - på cykel

Kategori: Allmänt

Innan jullovet hade Nicklas och jag lite äventyrsabstinens. Vi funderade på om vi kunde hitta på något under lovet. Idéerna kom och gick men vi kom inte riktigt på något som passade. En kväll ringde Nicklas mig:
 
"JAG VET JAG VET, VI CYKLAR TILL ÄLVDALEN FRÅN GÖTEBORG!"
 
Sagt och gjort, utmaningen var ställd. Vi träffades på Göteborgs centralstation för att hämta ut Nicklas cykel som han skickat dit med bussgods. Det fanns bara ett problem, cykeln var inte där. Efter många samtal fick vi reda på att cykeln stod i Stockholm och efter lika många till att den skulle vara nere samma kväll klockan 22. Så vi väntade, och väntade och väntade. Till slut kom cykeln, och vi drog iväg.
 
 
Resan på cirka 60 mil skulle ta 5 dagar, nu var vi en dag kort. Vi bestämde oss för att slå läger utanför Kungälv. Ankomsten kring 01 på natten var efterlängtad. Några timmars sömn på det här så tar vi ikapp det vi missat imorgon tänkte vi. 
 
 
Att cykla på vintern är inte detsamma som att cykla på sommaren, och att cykla med tält och packning gör inte saken lättare. De 12 mil vi tänkt avverka varje dag visade sig inte vara så enkla som vi trott. Och nu låg vi dessutom efter. Men timmarna gick och det rullade på rätt så bra för oss.
 
 
Målet för dagen var Mellerud. Det började bli mörkt och sent och vi var trötta av sömnbrist sedan dagen innan. Vi hade tagit sverigeleden som visserligen erbjuder väldigt fina landskap, men som slingrar sig fram ganska rejält. Klockan hann bli 22 innan vi var framme. Fullkomligt utpumpade slog vi läger och somnade som stenar. På bild nedan ser ni en något morgontrött Nicklas Lautakoski som just vaknat upp utanför Mellerud.
 
 
Dagens mål var Karlstad och vi var fast beslutna att ta oss dit innan klockan 20 för att äntligen få lite sömn. Dagen flöt på, lunch i Åmål och sedan vidare förbi Säffle. Nicklas hittade en lyktstolpe som han fattade tycke för. Det krävdes mycket övertalning men efter många om och men lyckades jag övertyga honom om att vi måste dra vidare.
 
 
Sista anhalten innan Karlstad var Grums. Väl där var klockan redan mycket och vi insåg att det skulle bli ännu en sen kväll om vi skulle ta oss till Karlstad idag. Vi var båda trötta och beslutade oss därför istället för att avvika från sverigeleden och istället följa e45:an norrut. Därmed sparade vi en mil och kunde slå läger vid 20:30, som vid detta laget kändes tidigt. Det gav oss några välbehövliga timmars vila och humöret steg.
 
På morgonen vaknade vi till ett vackert vinterlandskap, och det var tydligt att vi kommit norröver. Att ta sig med mankraft mellan olika klimat är en häftig känsla. Nu packar vi tältet och drar.
 
 
Vi hade haft lite krämpor till och från båda två som vi pratat sparsamt om, det är bäst så tror jag. Kvällen innan hade ledbanden i mitt knä värkt lite grann men jag tänkte att det blir bättre när jag fått sova. Dagen därpå gjorde sig dock knät påmint. Medan vi cyklade mot Sunne eskalerade smärtan och nu var det riktigt illa. Sista milen kunde jag inte lägga kraft på knät och jag fick cykla med enbart vänster ben. Nicklas märkte av min oro och under lunchen diskuterade vi vad vi skulle ta oss till.
 
Jag bestämde mig för att försöka stretcha ut benet och köra en bit till. Jag trodde egentligen inte på idén själv och vi förstod båda att blir det värre så måste vi bryta. Konstigt nog eskalerade inte smärtan mer och jag lyckades hitta ett sätt att belasta knät lätt och jämt så att det gick att cykla med. Som tur var avtog knäproblemet.  
 
 
Vi cyklade någon timme i tystnad tills Nicklas vänder sig om och frågar:
 
"Hur känns dina fötter?"
 
"Jävla isklumpar."
 
"Mina med."
 
Båda brister ut i asgarv. Jag tror det ofta är sådana här saker som styr hurvida man klarar av tuffa utmaningar. Förmågan att kunna skratta åt sin situation, oavsett hur misserabel den är. Ju jävligare vi har det, desto mer skrattar vi, ju griningare, hungrigare och tröttare vi blir, desto mer skämtar vi. Somliga skulle nog påstå att även  kvalitén på vår humor sjunker med försämrade förhållanden.  Nu var det i alla fall full fart mot Torsby och sen över gränsen till Dalarna.
 
 
Vi kom åter igen fram sent, men dagen därpå var finaldagen och idag skulle vi ända till Älvdalen. Detta skulle bli den längsta etappen hittills. Jag märkte på Nicklas att han var riktigt trött nu, i benen, i huvudet och i hela kroppen. Han kunde inte sitta ned på sadeln längre, det fanns ingen kraft och det gjorde för ont.
 
Det var en lättnadskänsla att komma fram till Malung, sitta ned och äta lunch. Trots det hade vi båda en klump i halsgropen inför det som väntade. En 7 mils etapp till Mora.
 
 
Efter lunchen sätter båda i hörlurarna i ett försök att dryga ut den långa cyklingen och vi drar mot Mora. Nicklas sätter ett rasande tempo, han vill verkligen hem nu. Vi har haft det riktigt backigt i två dagar men nu är det plattare, eller känns det bara så? Tiden rusar förbi och vi är fullt upptagna av cyklingen. Vi tar ett snabbt stopp på ett café på vägen och möts som vanligt av förvånade blickar och kommentarer i stil med "Ni är inte kloka, men lycka till". Caféägarna vill ta en bild på oss, därefter sticker vi. Det går undan och rätt som det är anländer vi i Mora.
 
 
De sista 4 milen till Älvdalen går lätt, och rätt som det är anländer vi i Älvdalen. Det är två slitna men glada grabbar som konstaterar: Att cykla från Göteborg till Älvdalen mitt i vintern inte är omöjligt eller dumt, men en tuff och rolig utmaning. 
 
/ Kim
 
 
Kommentera inlägget här: