Äventyrsledarna

Genom regnskog och över glaciärer i Östafrika...

Kategori: Allmänt

Kilimanjaro, Afrikas högsta berg... Ett mytomspunnet berg med en lång historia av misslyckanden, konflikter, glädje sorg och umbäranden.

Redan förra sommaren stod det klart för mig att jag skulle förlägga min LiA-period i Östafrika och att jag skulle göra mitt yttersta för att under denna period få leda en grupp upp på Kilimanjaro, världens högsta fristående berg. Jag var på Kilimanjaro första gången 2011 och bestämde mig redan då för att jag ville dit igen, och då låta även andra människor få uppleva detta storslagna berg. Mitt upplägg av LiA-period har varit något annorlunda jämfört med många av mina klasskamraters. Min ambition efter utbildningen är inte att bli anställd någonstans utan att driva mitt egna guide och äventyrsföretag, vilket gjorde att jag var tvungen att ha en annan approach till detta med praktik. Snarare än att skaffa mig kontakter för en arbetsplats för att kunna få anställning där efter utbildningen så har mitt syfte varit att bredda mitt kontaktnätverk för att kunna sälja mina egna guidade turer efter utbildningens slut.
 
Första gången på Kilimanjaros topp 2011.

Alltså, redan förra sommaren påbörjade jag arbetet med att få gäster att vilja följa med på denna resa. Genom ett samarbete med bland annat Katrineholmskuriren och marknadsföring på sociala medier som Facebook stod det snart klart att 10 stycken äventyrssugna svenskar ville följa med till Kilimanjaro för att förhoppningsvis efter 5 dagars vandring stå på toppen, 5895 meter över havet. Till min hjälp hade jag också Therese Berntsdotter, klasskompisen som driver det nystartade Girls Outdoor Academy (läs mer på www.thereseberntsdotter.se) och som har likartade tankar om att i framtiden hålla egna guidade turer samt Pär Dilot, som jag guidat tillsammans med på Kebnekaise tidigare. Jag skulle vara huvudguide och Pär och Therese assisterande guider.

Jag, Nicklas.
 
Pär Dilot.
 
Therese Berntsdotter.
 
Ganska snart stod det klart att det var ett riktigt dreamteam som anmält sig! Som uppladdning inför Kilimanjaro har vi tränat tillsammans, bland annat i Spökbacken utanför Katrineholm (där jag och flera av gästerna kommer ifrån) och Hammarbybacken i Stockholm. Jag har också arrangerat studiebesök på Addnature, www.addnature.com. Redan i den förberedande fasen kändes det att sammanhållningen under turen skulle bli god.

Alltså, fokus under LIAn skulle bli att guida upp en grupp på Kilimanjaro. Att guida en grupp på Kilimanjaro kräver mycket; ledarskap, kommunikationsförmåga, att fysiskt ständigt vara på topp. Och detta på hög höjd. På hög höjd mår man annorlunda än på havsnivå. Syrenivån är lägre vilket gör att massa processer startas inne i kroppen. De inre organen får syrebrist vilket leder till att många mår dåligt, man får ont i huvudet/kan må illa m.m. Det gäller att som guide vara extremt uppmärksam på dessa symptom då det i värsta fall kan leda till hjärnödem eller lungödem, två stycken extremt allvarliga konsekvenser av att gå upp på hög höjd för snabbt och som kan leda till döden om man inte beger sig ner till lägre höjd snabbt som bara den. När man börjar bege sig upp på höjd börjar kroppen producera röda blodkroppar för att kompensera för den lägre syremängden. Andningsfrekvensen ökar. Man blir tröttare.

Att ta sig upp på Kilimanjaro tar vanligtvis 6-8 dagar beroende på upplägg och rutt. Vi valde att acklimatisera oss en vecka på ett intilligande berg Mount Meru innan guidningen. Som ett komplement till resan erbjöd jag även gästerna att få åka på safari samt att besöka paradisön Zanzibar utanför Tanzanias kust. Detta var populärt och över hälften av gruppen valde att göra så. Det skulle innebära ungefär en månads vistelse i Tanzania. En annan tanke jag hade med vistelsen i Östafrika är att se om det går att komplettera med ytterligare en bergstur. Länge har jag hört talas om de mytomspunna Rwenzoribergen i Västra Uganda. En hög bergskedja med toppar på över 5000 meters höjd, svårtillgängliga långt inne i regnskogen. Det är bergskedjan som förser en stor del av Nilen med sitt vatten och som också brukar kallas ”Månbergen”.  Inget företag i Sverige arrangerar turer dit så tanken slog mig att åka dit, rekognocera terrängen, och om det är ett bra upplägg; börja arrangera egna turer dit. Sagt och gjort, kontakt togs med det hyfsat nystarade Rwenzori Trekknik Services som ägs av den Australiensiske John Hunwick. Företaget verkade seriöst och sagt och gjort, en månad skulle också förläggas i Uganda. LiAn var planerad!

För att vara på topp som guider valde vi som sagt att acklimatisera oss på det lägre intilliggande berget Mount Meru på 4566 meter över havet. Det är vanligt att man gör så för att minska höghöjdsymptomen på Kilimanjaro.

Vi (jag, Pär och Therese) anlände till Tanzania och Arusha en vecka före gruppen och begav oss snabbt till berget Arusha efter en dags packande och förberedelser. Företaget som vi samarbetade med heter Pure Afro Travels, www.pure-afro.com, och var det företag som jag samarbetat med då jag tidigare varit på Kilimanjaro. Vesna som äger företaget är från Slovenien och har varit verksam i Tanzania i över 10 år. Förutom resor till Kilimanjaro arrangerar de även vandringsresor i andra delar av Östafrika, safari-resor, resor till Zanzibar m.m. Jag lärde känna Vesna när jag för två år sedan åkte motorcykel från den nordligaste punkten i Europa till den sydligaste punkten i Afrika. Expeditionen ”Kap till Kap” hade som mål att ta sig upp på toppen av det högsta berget i varje land. Och där fanns Kilimanjaro. Men det är en annan historia.

Att ta sig upp på Mount Meru tar vanligtvis 3 eller 4 dagar. Vi valde 4-dagars alternativet. När man bestiger de Östafrikanska bergen krävs även en inhemsk guide som är godkänd av nationalparksmyndigheten. Med guiden kommer även ett team som sköter logistiken, maten, bär den gemensamma utrustningen m.m. Tanken med Mount Meru-turen var också att lära känna vår Tanzanianske guide-kollega Brian och hans team för att kunna samarbeta på bästa sätt under guidningen på Kilimanjaro.
 
Brian, Tanzaniansk guide på Kilimanjaro och Mount Meru.

Mount Meru är ett fantastiskt berg! Vi påbörjade vandringen på 1500 meters höjd. Mount Meru ligger i Arusha Nationalpark som är full av vilda djur. På vandringen stötte vi på bland annat giraff, apor och bufflar. Detta gör att man måste ha en beväpnad ranger med sig upp. Första dagen vandrade vi 1000 höjdmeter upp till första lägret. Mount Meru är inte alls lika välbesökt som Kilimanjaro och trots att det bara finns en rutt upp så är det väldigt lugnt och skönt. Man sover i hyttor som är fräscha och rena. Vandringen uppför är bitvis väldigt brant. Något av det mest fascinerande med Östafrikanska berg är att man tar sig igenom flera olika klimatzoner. Man börjar i fuktig djungel full av fåglar, insekter och djur. Därefter blir det bara torrare och kallare för att så småningom börja smyga sig nedåt minusgrader.
 



Dag två tog vi oss upp på Lilla Mount Meru på 3800 meters höjd för en acklimatiseringstur, och sedan ned till camp 2 på 3500 meters höjd. På natten var det dags för topptur! Kl 01.00 vaknade vi och påbörjade vandringen mot toppen på 4566 meter över havet. Många anser att Mount Meru är minst lika krävande som Kilimanjaro då vandringen på toppnatten kan vara väldigt krävande. Terrängen är tuff. Och det var tufft. Men så småningom stod vi på toppen och på vägen ned när solen gick upp såg vi Kilimanjaro majestätiskt sola sig i gryningsljuset. Det var en magisk stund.
 
Acklimatisering på Lilla Mount Meru.
 
Äntligen på toppen av Afrikas femte högsta berg.
 
Vandringen nedför.

Soluppgång över Kilimanjaro.

Väl nere från Mount Meru passade vi på att ta en safaritur med en av Pure Afro Travels duktiga safariguider i Arusha National Park.

Två dagar senare anlände gruppen. En taggad grupp med människor med olika bakgrund, ålder,men med samma mål; att få uppleva Kilimanjaro på nära håll! Efter en utrustningscheck på vårt hotell fick gruppen en hel dag att ta det lugnt och vila upp sig inför kraftansträningen som alla visste skulle komma.
 
Gänget på hotellet innan avfärd.

Rutten vi valt heter Machame Route och är en rutt utan hyttor, man bor i tält. Den är ganska lång och anstängande och man går mycket upp och ner vilket gör att man bör vara i god fysisk form. Dag 1 påbörjades vandringen efter incheckning vid Machame Gate. Till en början gick vi genom tät regnskog. Vissa av deltagare mådde dåligt av att ha fått vänja sig till den nya afrikanska maten; det är ju en helt ny bakteriekultur. Det är vanligt och oftast inget att oroa sig för.
 
Genom regnskogen första dagen.


Den stora utmaningen på Kilimanjaro är oftast höjden. Att gå uppför Kilimanjaro går långsamt och det blir man ständigt påmind av guider, bärare och andra bestigare. ”Pole pole! Långtsamt, långsamt på Swahili”.
 
Långsamt, långsamt...

De första dagarna på berget var fulla av god stämning, humor, pepp och även en del dåligt mående. Vissa hade ont i huvudet, några mådde illa men överlag så mådde gruppen väldigt bra. Vi passerade klimatzon efter klimatzon och till slut så var vi uppe i Barafu Camp på 4600 meter över havet, det sista lägre innan toppattacken. Barafu betyder is på Swahili och gör skäl för sitt namn. Det är ett kallt läger. Kl 10.30 går alarmet på toppnatten. Vi ska börja gå redan 11.30 för att hinna upp till soluppgången.Under natten går vi under tystnad. Jag känner att jag mår bra men märker att många av deltagarna är trötta. När vi gått i många timmar och börjar närma sig så är det flera som börjar må dåligt, vissa är yra, andra mår illa. För en av gästerna är det så illa att jag tvingas ta beslutet att personen får vända om. Inte ett lätt beslut men det var tyvärr tvungen att tas.
 
Så, kl 06.45 står vi där tillsammans på toppen! Glada, nöjda, trötta!

Vandringen nedför blir jobbig men ju längre ner vi kommer desto mer syre i luften och desto större välmående. Väl nere igen efter 7 dagars tuff vandring firar vi den lyckade bestiningen!

Efter Kilimanjaro åkte vissa hem medan vissa valde att följa med på Safari och en vistelse på paradisön Zanzibar.

Del två av LiAn spenderades i Uganda. Ett besök till Rwenzoribergen och Mount Stanley, Ugandas högsta berg, stod på agendan. Det blev en fantastisk bestigning, väldigt annorlunda mot Kilimanjaro. Nu var det bara jag och Therese kvar och syftet var att rekognocera och lära känna företaget Rwenzori Trekking, hur de jobbar och om Uganda kan vara ett potentiellt resmål för äventyrslystna svenskar. Under 8 dagar kämpade vi oss genom den leriga terrängen. Det visade sig att Rwenzoribergen är väldigt annorlunda mot både Mount Meru och Kilimanjaro. För det första är det en bergskedja, och inte ett fristående berg. För det andra så är det mycket tuffare terräng. För det tredje så innebär Mount Stanley teknisk klättring och vandring på glaciär. Det blev en tuff vecka. Men en härlig sådan. Vi träffade på två andra grupper under denna vecka, till skillnad mot de välbesöka bergen i Tanzania.

Jag låter bilderna tala sitt egna språk:
 
 
 

Kameleonter är vanliga i Rwenzoribergen.

Vatten. Överallt.

Landskapet var magnifikt från dag ett.





Lera.

Det typiska östafrikanska lågalpina landskapet.


En av tältlägrena låg skyddat under en stor klippa.
 

 
Dag fem började vi gå över glaciärer i replag med isyxa och stegjärn.

Fantastiska isformationer på vägen upp.


På toppen av Uganda! 5109 meter över havet.














 
 
 
Efter den upplevelserika vistelse i ”Månbergen” hade vi cirka en vecka kvar innan hemfärg. Vi valde att cykla hem genom den Ugandiska landsbygden. Dels som ”semester” för vår egen del men också för att kunna dra slutsatser om detta kanske skulle kunna vara någonting att erbjuda framtida gäster. Att cykla genom det ”riktiga” Afrika, långt ifrån turiststråken på Zanzibar och hyttorna på Kilimanjaro. Och JA, det skulle det kunna vara.
 
Jag avslutar inlägget med några bilder från cyklingen.
 

I Afrika kan allt hända...

Färska frukter och grönsaker.
Ibland är det svårt att vara ifred.




 
Var LIAn lyckad då? JA! Det är något av det mest lärorika jag någonsin gjort och jag vet att Therese skriver under även på det. Har ni chansen, åk till Östafrika!

Ha det bra, hakuna matata!!

/Nicklas
Kommentera inlägget här: