Långsam - vad betyder det egentligen?
Kategori: Allmänt
Det är fredagmorgon, dag fem på vår Jotunheimtur och andra dagen på turen Heart of Norway. Vi startar i Gravdalen och framför oss har vi en rejäl stigning framför oss, närmare bestämt 300 höjdmeter på smala turskidor med stighudar och 20 kilospulkor efter var och en av oss som bara vill dra tillbaka ner i Gravdalen. Vi sliter med backen i drygt en timma och det är inte dagens höjdpunkt. Det blir bakhalt och för varje steg jag tar glider jag tillbaka ett halvt. Bakom mig har jag några av mina närmaste vänner och jag är vettskrämd att jag ska ramla och börja glida ner i avgrunden bakom mig och ta med mig mina kompisar på köpet. Jag får lite hjälp och tvingas ta fram hela spektrat av känslor för att ta mig upp. I denna stund hatar jag dom som bestämt rutten och lavetterna viner och svordomarna haglar innanför mitt pannben. Men ilskan och frustrationen ger mig kraft och till slut når jag toppen. Tårarna fyller mina ögon när spänningen släpper och jag kippar efter andan. Men, det är bara att bita ihop, dagen har bara börjat och vi har ytterligare åtta timmar att gå denna dag. Välkommen till Heart of Norway den påannonserade mysturen som visade sig skulle vara tuffare än vi förväntat oss och stundtals ett rent helvete och utmaningen i att inte vara snabbast i gruppen.
Jag är den i klassen som för det mesta går eller turar långsammast. Jag vet inte varför men så är det bara. Vi har alla vårt tempo och det är bara att gilla läget. Men, vad innebär det egentligen att gilla just det läget? Jag tror att allting grundar sig i att vi svenskar är duktigt prestationsinriktade och vi växer upp i en värld där det premieras om man genomför saker snabbt. Ingen vill vara långsam, allra minst den långsammaste eller den som kanske sinkar andra. Man har genom åren fått det inprogrammerat i sig att snabbast och starkast är bäst och långsammast och svagast är dåliga och sämst - det finns inte många priser till de svaga och långsamma. Så när jag nu turar med min kära klass och Dennis i Jotunheim så är det den mentala biten som tuffast. Det är den som kan knäcka eller stärka en. Att palla att spendera timmar med sig själv och stundtals ganska tuffa och nedvärderande tankar. Att behöva jaga de snabba en hel dag och ibland behöva se dom gå iväg precis när man har hunnit fram. Att vila mindre än alla andra för att man hela tiden försöker beta av meter på meter och inte tappa tid eller kroppsvärme. Att behöva höra glada heja-rop när man helst av allt vill sätta ett skott i pannan. Att behöva be om hjälp.
Hur pallar jag? Jag har lyckligtvis eller oturligtvis hur man nu vill se det, varit i mycket värre situationer än denna tur i Jotunheim och nyckeln för mig har varit att gilla läget. Jag vet att allt går över. De bra och de dåliga stunderna i livet. Jag väljer att acceptera min situation och fokusera på det mål jag sätter framför mig. Jag accepterar att jag tidvis kommer vara förbannad, frustrerad, sur och hård mot mig själv. Att jag är långsammare än de andra. Punkt slut. Ju mer jag accepterar desto snabbare kan jag sluta älta min situation och släppa taget om min frustration. Jag väljer att fokusera på att jag i mitt tempo inte bränner slut på energin lika fort som de som håller ett högre tempo och att jag kan föra ett samtal med någon som går brevid mig. Jag fokuserar på att jag kommer att komma fram för jag vet att jag aldrig ger upp. Det finns helt enkelt inte i min värld. Men det får ta den tid det tar. Och alltid komma ihåg att vi har gått ut på fjället som grupp och det ligger i allas intresse att alla ska vara med och sedermera ta sig hem igen. Man får ha en dialog med de som har de kämpigt och avdramatisera läget. Behöver personen hjälp eller inte? Många är för stolta för att be om hjälp och det är inte bra i längden. Mina kamrater ser att jag kämpar och gör mitt bästa och genom att hjälpa mig lär de sig att bli bättre guider. Jag hjälper dom med andra saker. Det finns de som älskar att tura jag är inte en av dom. Men det är inga tvivel på att man växer lite varje gång man pushar sig själv att göra något man tycker är jobbigt och med lite perspektiv kan man konstatera att man är rätt glad över att man var där och fixade det. Och som guide har jag alltid känt att det är bra att ha förståelse för och starka minnen av hur det är när man är nybörjare och det är slitigt.
Tack för mig! Ha det gött därute! Kram Mary
