Projekt "Cykla Finnskogsleden" -24 mil - 4 dygn
Kategori: Allmänt
Det hela projektet började med att jag fick en vecka över på praktiken som jag inte visste vad jag skulle göra med. Jag funderade och kände att jag ville ha en utmaning. Visst var det mycket i utbildningen som hade varit svårt och jobbigt men jag kände att jag ville kämpa för något jag faktiskt inte visste om jag skulle klara av. Jag nämnde detta för min lärare Dennis på utvecklingssamtalet och bad om tips på något liknande. Han sa då att han hade en grej som kanske skulle passa. Att cykla hela Finnskogsleden med mountatinbike. En 24 mil lång vandringsled som sträcker sig från Morokulien i Värmland till Trysil i norr. Han trodde att det skulle bli en riktigt tuff utmaning, ren utav omöjlig kanske då jag skulle få leda cykeln bra mycket då terrängen skulle vara svår att ta sig igenom.
Jag gick hem och läste på om leden då jag aldrig hade hört talas om den och bestämde mig samma kväll. Jag kör, det här ska jag klara! Det här blir en riktigt utmaning, precis som jag ville ha det. Och när jag väl har bestämt mig för något, då är det bara så. Jag ska göra det och jag ska klara det!
Förberedelserna var att se till att cycklen var hel & fin. Jag fixade verktyg till att kunna skruva åt delar, byta slang och laga kedjan ifall något skulle gå sönder ute i fält. Jag monterade en tillfällig pakethållare så jag kunde spänna fast lite utrustning. Resten skulle jag ha i ryggsäcken. Jag kunde absolut inte ha mycket grejer med mig. Ett litet "tält" även kallad Bivi att sova, en lättviktssovsäck från Haglöfs och ett minikök från Optimus. Jag packade även med ett regnställ, mössa och en tunn fleace. Bireost & ölkorv till frukost och lunch samt en fyrstorkad matpåse till middag. Det var allt jag hade plats för.
Förberedelserna var att se till att cycklen var hel & fin. Jag fixade verktyg till att kunna skruva åt delar, byta slang och laga kedjan ifall något skulle gå sönder ute i fält. Jag monterade en tillfällig pakethållare så jag kunde spänna fast lite utrustning. Resten skulle jag ha i ryggsäcken. Jag kunde absolut inte ha mycket grejer med mig. Ett litet "tält" även kallad Bivi att sova, en lättviktssovsäck från Haglöfs och ett minikök från Optimus. Jag packade även med ett regnställ, mössa och en tunn fleace. Bireost & ölkorv till frukost och lunch samt en fyrstorkad matpåse till middag. Det var allt jag hade plats för.
Bivi:https://addnature.com/product.aspx?pf_id=VAUDEBIVI_S08
Sovsäck: https://addnature.com/product.aspx?pf_id=HAGLOFSLIM
Kök: http://www.addnature.com/product.aspx?pf_id=OPTIMUSCRUXLITE_F08
Resan till Morokulien gick nästan helt bra. Det hade kunnat gått strålande i alla fall. Jag skulle åka buss samt tåg med Dalatrafik och Värmlandstrafik och hade kollat med dem att det var okej att ta med cykeln. De två första bytena vid Fiskarhelden och Malung gick strålande men eftersom bussen till Torsby där tredje bytet skulle ske var sen missade jag tåget vidare till Charlottenberg.
Jaha... Fast i Torsby halv tio en fredag kväll. Vad gör jag nu!? Det fina är ju att allt brukar lösa sig. Ta det lugnt, det här fixar sig tänkte jag. Och det gjorde det! En man som också missade samma tåg ringde sin fru och blev hämtad. De erbjöd mig skjuts till Sunne som var lite närmare på vägen i rätt riktigning i alla fall. Jag tackade så mycket och åkte med samtidigt som jag pratade med min kära vän Lödd i Karlstad. Han kommer då på att hans chef har ett sommarhus i Sunne, ringer till honom, ringer sedan upp mig igen och säger att det bara är att åka dit och sova inatt så skulle han hämta mig morgonen därpå och köra mig till Morokulien. Förstår ni! Kan man ha sådan tur? Jag vet inte, inte utan fina vänner i alla fall. Det betydde att jag fick en god natts sömn i en fin stuga och blev hämtat klockan sex på morgonen av min kompis som sedan körde mig sista biten. Tack Lödd!
Jaha... Fast i Torsby halv tio en fredag kväll. Vad gör jag nu!? Det fina är ju att allt brukar lösa sig. Ta det lugnt, det här fixar sig tänkte jag. Och det gjorde det! En man som också missade samma tåg ringde sin fru och blev hämtad. De erbjöd mig skjuts till Sunne som var lite närmare på vägen i rätt riktigning i alla fall. Jag tackade så mycket och åkte med samtidigt som jag pratade med min kära vän Lödd i Karlstad. Han kommer då på att hans chef har ett sommarhus i Sunne, ringer till honom, ringer sedan upp mig igen och säger att det bara är att åka dit och sova inatt så skulle han hämta mig morgonen därpå och köra mig till Morokulien. Förstår ni! Kan man ha sådan tur? Jag vet inte, inte utan fina vänner i alla fall. Det betydde att jag fick en god natts sömn i en fin stuga och blev hämtat klockan sex på morgonen av min kompis som sedan körde mig sista biten. Tack Lödd!
Väl i Morokulien köpte jag de tre kartorna jag behövde och startade sedan vid 08.30.
Infocentret vid Morokulien
Min scott cykel. Köpt den begagnad av en kalsskompis! Behöver inte vara värstinggrejer hela tiden!
En superladdad Amanda!
Första dagen gick fint. Jag var väldigt motiverad, vädret var strålande och jag såg en massa spännande djur och fåglar längs vägarna. Det gick bra att cykla. Många uppförsbackar och nedförsbackar så jag fick vara alert med pareringarna. Framåt slutet fick jag leda cykeln ibland. Klockan 21.30 kom jag fram till Kvåho och kände att det fick räcka för dagen. Jag kokade mig vatten till min fryspåse, åt, tvättade av mig lite vid en bunn och gick sedan och la mig i min Bivi. Jag hade lyckats ta mig ungefär fem mil denna dag och det skulle bli en lång dag dagen därpå. Det olyckliga var att jag hade tagit med mig en extra telefon för att kunna åtminstone försöka höra av mig till mina föräldrar varje dag men den hade gått sönder. Så jag var helt utan telefon, otur!
Dag 2 vaknade jag vid halv sju, steg upp och packade ihop allt snabbt då jag var ritkigt frusen efter natten och knotten var outhärdliga. Sovsäcken var visserligen inte jättevarm men anledningen till att jag frusit så mycket hade nog mer att göra med att jag inte hade något liggunderlag. Markylan tog ordenligt. Jag cyklade på och det var fint väder denna dag också.Det hade endat duggat lite på förmiddagen. Cyklen fick jag leda om vartannat och det var tydligt att det var en vandringsled och ingen cyckelled jag försökte ta mig fram på. Jag passade på att cyckla när stigarna var okej eller när det äntligen kom liten bit med riktig grusväg. Då njöt jag! Det började bli riktigt jobbigt. Det var tungt att leda cykeln över träsk och stora stenar.
När stigar såg ut så här var det bara att trampa på! Dock tyvärr vädligt sällan..
Jag kom vid midnatt fram till en jättefin liten stuga vid namn Aborrtjärnsstugan. Det stod att man fick övernatta en natt och jag blev så lycklig när jag såg att där inne fanns sängar och filtar och jag förstod att jag skulle slippa frysa den natten.
Dag 3 flöt på som vanligt, jag kämpade på precis på tidigare. Här fick jag uppleva en av de tuffaste etapperna. Jag skulle ta mig över 2 stora branta berg för att ta mig till ett mindre berg vid namn Furuberget. Jag tog det i ett lugnt och fint tempo då jag insåg att det skulle bli tufft men om det var på något ställe jag höll på att bryta ihop och ge upp var det då. Eller det fanns aldrig på kartan att jag skulle ge upp men jag var sjukt förbannad på den J*vla cycklen just då. På vissa ställen var berget så brant att jag fick kasta upp cykeln över mig, ta några steg, kasta upp den igen och ta några steg till. Om jag skulle tappat den skulle den fara all världens väg ner igen och likadant med mig om jag tappat greppet med de klena cyckelskorna som inte hade något bra fäste över stenarna. Men jag klarade det! Sliten och trött tog jag mig till Medskogen. Det hade börjat regna så jag tog första bästa gran, slog upp min Bivi och somnade snabbt.
Snälla! Säg inte att jag ska över där var tankarna som for runt när jag hade denna vy framför mig. Men jo da, det skulle jag visst!
Utsikten var dock inte att klaga på när jag väl kom upp!
Dag 4! Nu var jag mest trött, sliten och förbannad men fast besluten att jag skulle klara det. Nu var det ju "bara" 7 mil kvar. Jag cyklade/gick som bara den. Vädret var strålande fint tack och lov. Det gav mig extra energi! Jag åt en varm lunch mitt på dagen då jag kände att energin behövde fyllas på.
Superfin träkyrka i lilla byn Gravberget jag passerade efter leden.
Inte lika pigg längre. Näsblod och nästan helt urpumpad. Men än fanns det kämparglöd kvar!
Klockan tio nådde jag mitt mål Bråten för dagen. En fin stuga som jag hade kunnat sova inne i om jag ville. Det var 26 km kvar till mål nu. 26 km var banne mig inte långt och jag ville ju bara få ett slut på det här! Så jag bestämde mig för att köra. Jag cyklar och går hela natten, bara jag kommer fram. Så jag åt upp den sista chokladbiten jag hade kvar och körde! Jag for och fumla men den där cyklen. Jobbigast var efter midnatt när det var som mörkast. Kolsvart blir det ju aldrig så här på sommaren men mitt på natten i skogen blir det ju ändå ganska disigt och ögonlocken ville gång på gång stängas och jag kände för att bara lägga mig ner på marken och sova.
Men jag var fast besluten, bara kör! När klockan närmade sig 02.30 kände jag att det kommer att gå. Det här kommer att gå, jag kommer att klara det! Det hade börjat att ljusna lite dessutom. Fyra dagar i streck hade jag varit blöt om fötterna och mina ben var förstörda av alla rivmärken och slag av pedalerna på mina vader. Snart var det över!
Men jag var fast besluten, bara kör! När klockan närmade sig 02.30 kände jag att det kommer att gå. Det här kommer att gå, jag kommer att klara det! Det hade börjat att ljusna lite dessutom. Fyra dagar i streck hade jag varit blöt om fötterna och mina ben var förstörda av alla rivmärken och slag av pedalerna på mina vader. Snart var det över!
Nattvandring!
05.00 - Äntligen framme i Søre Osen MÅÅÅÅL!!!!! Jag klarade det och nu var det äntligen över!
Dock låg hela byn och sov. Jag fick gratulera mig själv vid målgången och jag var så lycklig att det var över. Här skulle jag ha ringt min vän Emma som jag skulle ordnat skjuts med men då min telefon var trasig och klockan var halv sex på morgonen var det svårt att få tag på henne. Eftersom jag läst att jag skulle gå i mål i Trysil tänkte jag att denna by Søre Osen måste vara en del av Trysil och att centrum Trysil bara måste vara någon km bort så jag satte mig på cykeln igen och följde skylten mot Trysil. Tänkte att där måste det finnas någon vaken jag kunde låna en telefon av.
Efter några kilometer såg jag skylten som nästan fick mig att börja gråta. Trysil 35 km! Vaaa! 35 km, jag är helt slut. Det skulle jag aldrig orka och mina bromsar var ju helt slut så jag kunde ju för tusan knappt stanna cykeln. Jag fortsatte en liten bit till och passerade en bil som stannat till vid en vägficka. Jag stannade till och bad om att få låna en telefon men tyvärr svarade inte Emma. Inte så konstigt då klockan var 06.30 på morgonen. Han med bilen tyckte lite synd om mig så han gav mig en macka och en vattenflaska, önskade mig lycka till och for vidare, lustigt! Jag fortsatte en liten bit till men gav sedan upp. Jag orkade inte, var helt slut och cykeln lät som att den snart skulle falla ihop. Det slutade helt enkelt med att jag började försöka lifta, inte det enklaste med en cykel. Men efter en kvart stannar en vänlig man som har cyckelställ och jag fick skjuts in till Trysil. Jag fick även låna hans telefon och jag lyckades äntligen få tag på Emma som hämtade mig i centrum, körde hem mig till henne och bjöd på frukost. Sedan körde hon mig enda hem till Älvdalen. Än en gång hade jag sådan tur som har så fina vänner. Allt löser sig! Med lite tur och fina kamrater!
Det var mitt lilla äventyr!
Ja, varför kan man undra. Jag ville helt enkelt ha en riktigt svår utmaning både fysiskt och psykiskt. Jag ville kämpa för något jag faktiskt inte visste om jag skulle klara av. Jag är alltid omgiven av människor och kompisar när jag gör saker. Jag ville se om jag klarade av att göra något helt på egen hand. Jag tror även det är nyttigt att få lite tid för sig själv ibland. Jag är så nöjd att jag genomförde detta projekt. Jag kan inte direkt säga att det var roligt även om det stundvis var jättefint och vackert för oftatst var det ett helvete att släpa den där cyklen. Men jag är glad att jag bestämde mig för att klara av något jag ändå var väldigt osäker på och jag gjorde det själv! Nu har jag fått lite mer att stå på, jag vet vad jag klarar av att göra. Jag känner mig tryggare och bekvämare i mig själv. Slutligen så fick jag självklart också en jädra kick att få kämpa sk*ten ur mig och det känns så himla bra efteråt.
Tack och hej! Detta äventyr var början på min praktik. Nu drar jag vidare norrut. Hoppas ni har det fint alla ni där ute!
Puss & Kram /
Amanda
