Äventyrsledarna

 

Dimman ligger som ett täcke över spåret, frosten påminner om att hösten är här. Tidigt på morgonen kl 07.42 tar löparna sitt första steg. De tappra inkluderade Cedrik, Elias, Kicki och Micke. I fickorna hade de packat ned nötcreme, snickers och resorb. De hade även dagarna innan laddat med enorma familjepizzor och sjukt mycket fet mat. Men nu var dagen här, dagen de skulle förbränna allt plus lite till.

 

 

Taktiken de hade bestämt var att vid varje kvart dricka och äta, att gå upp för alla backar, samt att inte springa snabbare än nio minuter per kilometer. Vid för snabba löpsteg, som det lätt kunde bli i början av leden, ropades ”HYBRIS” ut i samklang för att dra ned på farten. Efter 30 kilometer kom de första krämporna, Cedrik fick problem med knät och Kicki ont i foten. De tog det svåra men kloka beslutet att avsluta när de nådde Tennänget, där vår käre klasskamrat Johanna har sitt sommarhus.

 

Elias och Micke fortsatte därefter, mot målet, mot Mora. Vid Evertsberg var det näste mans tur att känna att han lever, Elias hade ont här och var men fortsatte att härda ut. Inne på Hemusområdet (IFK Moras elljusslingor) hade Elias ordentligt ont i fötterna, dessutom tappade de bort leden och bestämde sig då för att ta en omväg genom Mora. Klockan 23.10, lördagen den 21 September, sprang de tappra genom målportalen i centrala Mora. Micke och Elias klarade det som ingen tidigare gjort vad vi känner till, att springa Vasaloppsleden i ett streck på 15 timmar och 18 minuter. Galet eller genialt, kalla det vad ni vill men vi är grymt stolta över våra grabbar!

 

More kilometers more fun! Eller hur var det grabbar?

 

 

Väl i mål möttes de av Dennis och Linnea, som hade med sig chips, skinkmackor och varmt att dricka.

 

 

Nästa grupp att bege sig iväg längs leden var gångarna, de snodde på sig vandringskängorna och var på rätt spår kl 09.34, efter en kortare uppvärmingstur på fel spår i ca 45min. Ack den som surar för det!

 

Med en lättande dimma och dagg på marken påbörjade de vandringen med glatt humör i rask takt. Melissa, Tina, Louise, Jocke och Oscar. Förberett hade de gjort på olika sätt, vissa med mat i mängder dagarna innan, andra genom att packa massa matsäck! Melissa hade bestämt sig för att inte äta längs turen, testa sina gränser och kroppens uthållighet och skulle därför bara dricka vatten med resorb i som förra årets YH klass, medan de andra hade tänkt klokt och packat bacon, nötter, choklad m.m.

 

 

 

 

De höll ett jämt ganska raskt tempo, och hade taktiken 50/10. Med det menas att man går utan att stanna i 50min och sedan vilar i 10min. Över stock och sten, skogsstigar, vägar och över våtmark vandrade de. Efter 30km kom den första skadan även för gångarna, Melissas knä small till i en brant nedförsbacke och smärtan och svullnaden kom snabbt efter det. Melissa nådde fram till Johannas sommarhus där hon med tungt hjärta, besviken och arg, valde att bryta. En knäskada är inte att leka med.

 

De andra höll modet och humöret uppe och fortsatte sin vandring längs leden. Mörkret började krypa allt närmare, och med mörkret kom även kylan. De nedpackade underställen, mössorna och vantarna kom till användning. Under natten skulle temperaturen sjunka ned till ca 3 grader, men visst var de förberedda på det. PPPPPP!

 

 

 

Efter 5.1 mil blev smärtan i ben och vader outhärdligt för Tina och Jocke, och även de blev tvungna att bryta. Att bryta i ett sådant här läge, är svårare än att fortsätta kan vi lova och det krävs otrolig styrka. Melissa, Tina och Jocke kan intyga det.

 

Med saknad efter de 3 som blivit tvungna att bryta, fortsatte de tappra 2 sin vandring mot Mora. Louise och Oscar hade nu total fokus på målet, förankrade känslan i bröstet av att passera målportalen i Mora. Med pannlampor vandrade de vidare genom natten, genom skogen, gick fel några gånger men gav aldrig upp. De sista kilometrarna var tunga, ont i fötter, ben, tröttheten. ”Det var bara att gå... och gå... och gå”.

 

Louise och Oscar klarade det som gångarna bestämt sig för att göra, att bräcka förra YH klassens tid på 27 timmar! De vandrade genom portalen kl 11.11, Söndagen den 22 September, 26 timmar och 17 minuter efter start. Grymt bra jobbat! Vi är imponerade och stolta över dem båda!

 

 

 

 

 

 

Vi får inte heller glömma att nämna tjejen som vandrade 3mil själv! Linnea. Linnea ställde upp för att köra löparna tidigt på morgonen, och begav sig sedan iväg längs vandringsleden själv. Eftersom Linnea hade ett försprång så slutade det hela med att hon knatade på före gångarna, som inte han ikapp hennes snabba steg. Med choklad, mackor och godis i alla dess former vandrade hon i rask takt, och tog endast några få pauser när hon kände för det. Satt lite i solen och laddade, och begav sig sedan iväg igen. Linnea hade som mål att vandra hem till Johanna i Tennänget, och klarade sin utmaning på en bra tid med endast några få krämpor i fötter och leder. Att vandra 3 mil ensam är för de flesta inte att föredra, medan Linnea kände lugn och harmoni från skog och mark. De sista 5 kilometerna kom Johanna för att möta henne och de vandrade tillsammans hem till henne. Stolta är vi över vår fina kamrat!

 

Med den historian avslutar vi våra berättelser om det senaste äventyret, Vasaloppsleden på 9 mil, på 3 olika sätt. Löpandes, vandrandes i grupp, och vandrandes ensam.

 

Tänk vad man kan om man bara vill, de enda gränserna som finns är dem du själv sätter. Kom ihåg det!

 

Ha en fin kväll // Melissa, Tina, Louise, Jocke, Oscar, Micke, Elias, Kicki, Cedrik och Linnea.