Äventyrsledarna

Don´t be a fool stay in school

Kategori: Arctic guides, Björkliden, Filmer, Fjäll- och Äventyrsledare, Fjällen, Grottur, Haglöfs, Kim Bergsten, LIA, Lappland Resort, Låktastugan, Mr T, Praktik, lavin, natur

Sitter på tåget på väg hem från Björkliden tillbaka mot Älvdalen. Jag försöker smälta alla intryck från min praktik månad på Björkliden och Lappland Resorts. Efter en väldigt späckad månad med offpiståkning, skoterguidening, toppturer, grottguidening och skidskola. Jag förstås inte berätta om allt som jag gjort och upplevt under denna månad men jag ska bjuda på ett litet axplock av roliga och smått galna aktiviteter jag ägnat mig åt:

Grottur

Första veckan blev återseende av Kim och Amanda (från gamla klassen) som nu är där och arbetar som guider. Samtidigt var även Anna Lundh uppe på arbete. Amanda, Anna och jag fick för oss att utforska en av grottorna som finns i Björkliden. Detta är Sveriges femte största grottsystem. Man vet faktiskt inte hur stor den är då den ligger under vatten och då kräver dykarutrustning. Försök att dyka genom har gjorts men har av säkerhetsskäl avbrutits. Amanada, Anna och jag tyckte att vi skulle testa och se hur långt vi kunde komma i grottorna. Vi kröp ålade och krälade oss fram genom smala sprickor och trånga gångar. Hela tiden med mycket humor och referenser till olika av Magister Ds bevingade citat. Efter att ha krälat runt i en och halv timme kom vi fram till det vi trodde var det vattenhål där dykarna var. Tanken på fridykning kändes så där lokande, så vi vände tillbaka. En film klipps just nu ihop om turen i grottan, här är trailen:
 
 
 
 Isklättring och lavinräddning

Under min praktiken gick femte upplagen av Haglöfs Arctic weekend av staplen i Riksgränsen, tre mil väst om Björkliden. En av bergsguiderna från Arctic guides frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som funktionär, efter mycket om och men blev min uppgift att hjälpa till på isklättringen under lördag och söndag utanför Björkliden. Med Lapporten i bakgrunden stod jag och toppreps säkra och gav tips om isklättringsteknik vid en spräng klippa längs E10.

Under klättringen på söndagen fick vi reda via komradio att en stor lavin har gått på Nordalsfjället i Riksgränsen och att en person är saknad. En av bergsguiderna gav sig av för att delta sökandet  och det föll på min och en fjälledare vid namn Johans lott att avsluta och sätta gästerna på bussen tillbaks till Riksgränsen. Precis när vi blev klara får vi höra att vi måste förberedda Arctic guidernas Daisy bell för att spränga mer snö för att räddningsarbetet ska kunna fortlöpa säkert. Vi körde snabbt till ett garage i Abisko.  En daisy bell ser ut som stor dykarklocka som hängs under en helikopter.  Klockan fylls med vätgas som sedan antänds och skickar en tryckvåg ner mot snön som förhoppningsvis släpper. Efter mycket släpande och bändande med järnspett lyckas Johan och jag få den 300 kg tunga klockan så pass långt ut på garaget trösklen att helikopterna kan lyfta ut den från gargaget.    

  
Daisy bell, för lavinsprängning.

Turskidor

På grund av den stora lavinfaran i området runt Björkliden och Riksgränsen bestämde Kim ( känd från gamla klassen) och jag för att inte ge oss ut på topptur utan ta fram turskidorna istället. Första etappen på turen gick till Låktajåkko stugan Sveriges högst belägna fjällstation. Där vi ramlade och råkade äta upp frukostbuffén innan vi drog vidare genom måndalen. Därefter började en brant nedförslöpa till Kvasivaggedalen, detta område var ganska brant men inte vindladdat med snö så Kim och jag tog beslutet att fortsätta. Med Kims goda kunskaper att förflytta sig i lavinterräng krånglade vi oss ner till botten av dalen. Solen sken och det blev väldigt varmt så till slut skidade jag bara runt i mitt Merino underställ och skalbyxor.  Vi kom fram till STF stugorna i dalen, upptäckte vi till vår förvåning den var bemannad efter ett kort samtal med stugvärden skojade vi att det vore gott att hinna med en varmchocklad med grädde på snöbaren i pisten. Vi krånglade försiktigt oss upp för den sydliga dalväggen och började ner farten mot liftsystemet. Med ett par kilometer kvar säger Kim att vi hinner till innan stängning till Snöbaren om vi skyndar oss. Efter ett dödsföraktande race upp och ner för skidsystemet, där jag var väldigt glad över mina teleskopstavar. Hann vi precis in och kunde beställa en varm chockoklad med vispgrädde på Snöbaren mitt i skidsystemet i Björkliden. Vi var båda överens om att vi hade haft en fantastisk dagstur!   

Topptur  

Jag fick det stora nöjet att hänga med Kim och en ytterligare en guide som hette Adam på en guidad topptur. Gästerna var 16 barnläkare från södersjukhuset i Stockholm. Tanken var från början en topp i Norge, vädret blev dock alldeles för dåligt så vi fick nöja oss med att gå upp mot Låktastugan.
 
 
 
Låkkkta stugan Sveriges högst beläggna fjällstation på 1228 meter över havet.
 
Efter en lavinsäkerhets genomgång och hjälp på med stighudarna började vi traska uppåt. Väggen upp till Låktastugan gick bra vi hade vinden i ryggen hela vägen som hjälpte oss i de branta backarna. Ju högre vi kom desto mera tilltog vinden och dimman tätna. Vid stugan blåste det full storm och gästerna var glada över att få komma inomhus och smaka på Låktastugans fina våfflor.

Äventyret började på riktigt på vägen ner. När vi fått av stighundarna och skulle åka ner märkte vi att dimman var så tätt att vi inte såg längre än fem meter fram. Våra spår från när vi gått upp hade blåst igen så flera gånger tappa vi leden och fick vi förlita oss på kompasskursen på vägen ner. Efter ett tag kom vi under molntäcket och utsikten var magiskt över fjällen och vi fick bra åkning sista biten mot bilarna. Gästerna var väldigt nöjda med turen och vad de hade fått uppleva något speciellt.      

Månaden sluta med flera jobb erbjudanden från olika företag. Flera gånger ficka jag kväva impulsen att tacka "ja" för den kärlek jag fått för området. Istället tänkte jag på vad 80- tals action hjälten Mr T en gång sa; Don´t be a fool stay in school.



 
80- tals hjälten Mr T, känd från bland annat Rocky III och A- team.



Ha dé fint

/Micke