Äventyrsledarna

Långsam - vad betyder det egentligen?

Kategori: Allmänt




Det är fredagmorgon, dag fem på vår Jotunheimtur och andra dagen på turen Heart of Norway. Vi startar i Gravdalen och framför oss har vi en rejäl stigning framför oss, närmare bestämt 300 höjdmeter på smala turskidor med stighudar och 20 kilospulkor efter var och en av oss som bara vill dra tillbaka ner i Gravdalen. Vi sliter med backen i drygt en timma och det är inte dagens höjdpunkt. Det blir bakhalt och för varje steg jag tar glider jag tillbaka ett halvt. Bakom mig har jag några av mina närmaste vänner och jag är vettskrämd att jag ska ramla och börja glida ner i avgrunden bakom mig och ta med mig mina kompisar på köpet. Jag får lite hjälp och tvingas ta fram hela spektrat av känslor för att ta mig upp. I denna stund hatar jag dom som bestämt rutten och lavetterna viner och svordomarna haglar innanför mitt pannben. Men ilskan och frustrationen ger mig kraft och till slut når jag toppen. Tårarna fyller mina ögon när spänningen släpper och jag kippar efter andan. Men, det är bara att bita ihop, dagen har bara börjat och vi har ytterligare åtta timmar att gå denna dag. Välkommen till Heart of Norway den påannonserade mysturen som visade sig skulle vara tuffare än vi förväntat oss och stundtals ett rent helvete och utmaningen i att inte vara snabbast i gruppen.  
 
 
Jag är den i klassen som för det mesta går eller turar långsammast. Jag vet inte varför men så är det bara. Vi har alla vårt tempo och det är bara att gilla läget. Men, vad innebär det egentligen att gilla just det läget? Jag tror att allting grundar sig i att vi svenskar är duktigt prestationsinriktade och vi växer upp i en värld där det premieras om man genomför saker snabbt. Ingen vill vara långsam, allra minst den långsammaste eller den som kanske sinkar andra. Man har genom åren fått det inprogrammerat i sig att snabbast och starkast är bäst och långsammast och svagast är dåliga och sämst - det finns inte många priser till de svaga och långsamma.  Så när jag nu turar med min kära klass och Dennis i Jotunheim så är det den mentala biten som tuffast. Det är den som kan knäcka eller stärka en. Att palla att spendera timmar med sig själv och stundtals ganska tuffa och nedvärderande tankar. Att behöva jaga de snabba en hel dag och ibland behöva se dom gå iväg precis när man har hunnit fram. Att vila mindre än alla andra för att man hela tiden försöker beta av meter på meter och inte tappa tid eller kroppsvärme. Att behöva höra glada heja-rop när man helst av allt vill sätta ett skott i pannan. Att behöva be om hjälp.
 
 
 
Hur pallar jag? Jag har lyckligtvis eller oturligtvis hur man nu vill se det, varit i mycket värre situationer än denna tur i Jotunheim och nyckeln för mig har varit att gilla läget. Jag vet att allt går över. De bra och de dåliga stunderna i livet. Jag väljer att acceptera min situation och fokusera på det mål jag sätter framför mig.  Jag accepterar att jag tidvis kommer vara förbannad, frustrerad, sur och hård mot mig själv. Att jag är långsammare än de andra. Punkt slut. Ju mer jag accepterar desto snabbare kan jag sluta älta min situation och släppa taget om min frustration. Jag väljer att fokusera på att jag i mitt tempo inte bränner slut på energin lika fort som de som håller ett högre tempo och att jag kan föra ett samtal med någon som går brevid mig. Jag fokuserar på att jag kommer att komma fram för jag vet att jag aldrig ger upp. Det finns helt enkelt inte i min värld. Men det får ta den tid det tar. Och alltid komma ihåg att vi har gått ut på fjället som grupp och det ligger i allas intresse att alla ska vara med och sedermera ta sig hem igen. Man får ha en dialog med de som har de kämpigt och avdramatisera läget. Behöver personen hjälp eller inte? Många är för stolta för att be om hjälp och det är inte bra i längden. Mina kamrater ser att jag kämpar och gör mitt bästa och genom att hjälpa mig lär de sig att bli bättre guider. Jag hjälper dom med andra saker. Det finns de som älskar att tura jag är inte en av dom. Men det är inga tvivel på att man växer lite varje gång man pushar sig själv att göra något man tycker är jobbigt och med lite perspektiv kan man konstatera att man är rätt glad över att man var där och fixade det. Och som guide har jag alltid känt att det är bra att ha förståelse för och starka minnen av hur det är när man är nybörjare och det är slitigt.  
 
 
 
 Tack för mig! Ha det gött därute! Kram Mary

Att vara sjuk i fält

Kategori: Allmänt

Lyckan över att äntligen få komma ut på fjället är total!
Hela kroppen pirrar av förväntan och man ser den mäktiga fjällkedjan tona upp sig när vi närmar oss med bilen.
Efter ett par kilometer är det dags att slå upp tältet och krypa till kojs och sova djupt i den friska fjälluften!
 
Dagen efter vaknar jag till känslan att något är fel, magen är smått i uppror men jag avfärdar detta snabbt. "Det hör ju till rutinen att magen flippar ur lite första dygnet p.g.a. ändrad kost"
 
Men efter några timmar känns det att detta inte alls hör till "rutinen".

Jag har lyckats få någon form av magsjuka, på fjället, långt från hemmets trygga vrå, i ett tält, kilometer från närmaste toalettanläggning..... misär!
 
Att ligga sjuk när man är ute i fält är inte roligt, speciellt när det handlar om magsjuka. Kroppen urholkas på rekordfart och energin far all världens väg, allting blir plötsligt så ofantligt mycket jobbigare.
Hela tisdagen var jag hängig och koncentrerade mig endast på att ta mig fram och under onsdagen låg jag helt däckad.
Tankarna snurrade medan jag låg i tältet och lyssnade på vinden när den misshandlade tältduken:
"Ska jag bryta? Hur tar jag mig hem? Vad ska jag göra?"
Den fysiska påfrestningen på kroppen är egentligen ingenting mot den psykiska terrorn, att inte orka göra någonting, att inte vilja äta eller dricka eftersom det innebär att man måste lämna tältet inom de närmsta 15 minuterna efter förtäring.
Att bli isolerad från sina vänner för att förhindra ev. smittospridning, att endast prata genom tältduken, att inte kunna deltaga i aktiviteterna som har planerats.
Även fast man visste att alla fanns runtomkring så kände man sig stundtals som den ensammaste människan i världen.
Dessutom hör jag till den grupp människor som blir arg av att vara sjuk, speciellt när man befinner sig på sin livs tur. Så jag kan försäkra er om att det var en hel del barnförbjudna ramsor och svordomar som muttrades när jag låg och snurrade i sovsäcken.
 
På torsdagsmorgonen så fattade jag beslutet att fortsätta, jag hade fått i mig frukosten och hade fått behålla den men kände mig fortfarande svag. Martin kopplade på min pulka på sin och jag bar endast min ryggsäck.
Torsdagens tur var tung men jag kände hur krafterna kom tillbaka och från fredag kunde jag ta hand om mina egna saker själv igen.
Stort tack till mina klasskamrater som hjälpte mig under tiden jag var dålig!
 
Detta har varit mycket lärorikt för mig och även för gruppen, då detta är något som kan hända vem som helst, var som helst, att man inser betydelsen av att ha ett eget litet apotek med sig för att kunna ta hand om sig själv så man orkar att fortsätta eller klarar av att ta sig tillbaka till civilisationen. (imodium, panodil och resorb blev min räddning)
Dessutom att man klarar av att isolera en person för att förhindra sjukdomsspridning, och att man själv klarar av att bli liggandes.
Rekommenderar att man har en bok eller någon liknande sysselsättning med sig så man har något att göra, för att ligga och stirra upp i tältduken blir tråkigt ganska fort.
 
Så glöm inte att förbereda er på att något liknande kan hända när man ger sig ut!
 
Yours truly!
 
//Morgan
 
 

Lavinfara, välj rätt väg inget åk är värt att dö för

Kategori: Allmänt

 
När det kommer till toppturer och att vistas i lavinfarlig terräng får man lov att tänka efter.Det gäller främst att vara väldigt ödmjuk inför naturen.
Hur mycket jag än tränat på mina svängar ,gjort mina benpass på gymmet ,fixat med min utrustning ,läst på osv så måste jag böja mig när vädret säger så.
Snön ändras med vädret och jag får anpassa mig efter det.
Det är en svår sak även om det låter lätt.
För när är det för farligt egenligen?För man kan med säkerhet säga att risken alltid finns där.Hur många snöprofiler du än gräver eller hur mycket koll du än har på vädrets ändringar så finns risken alltid där.Frågan är bara när risken är större eller mindre och när det är dags att säga ifrån och stanna inne eller vända om.
Och om man ändå beslutar sig för att gå upp vart ska man gå upp och vart bör man åka ner?
 
 
Min grupp var först ut med vårt projekt Fritt vilt.
Tanken var en mindre topptur på första dagen följt av en högre topp dag 2.
Redan första dagen var vädret emot oss.Dålig sikt och hård vind.
Jag och Kim beslöt oss för att gräva lite i snön och gjorde en snöprofil.Resultatet av den följt av morgondagens oväder gjorde det till ett lätt beslut att ställa in vår topptur.
För även om skidåkning lockar och man är laddad som tusan för att gå uppför bergen så bryr jag mig mer om mina klasskompisar och tanken att behöva gå in i lavinfarlig terräng med dålig sikt och utsätta dom för fara får mig att rysa.
Men visst är det svårt att ta rätt beslut.Det krävs erfarenhet och förnuft.Man kan inte på rak arm säga när man bör vända men när det börjar kännas olustigt i magen tror jag man ska ta en kopp varm choklad istället och vänta ut stormen eller dom dåliga snöförhållanden för är det något man är säker på så är det att toppen finns kvar och inget åk är värt att dö för.
Utbildningen har gett oss mycket kunskap i ämnet och under min praktik fick jag med mig mycket nya kunskaper   men mer finns att lära hela tiden och man ska aldrig se sig själv som kunnig på ämnet för då finns risken att man blir nonchalant för riskerna.
 
Så ut och träna med transceiver ,prata med folk som är vana att röra sig i området och glöm inte sond och spaden.
Toppturer är roligt så var försiktiga så att ni hinner med många fler!
 
/Elin 
 
 

Fjällsäkerhetsrådet har översatt the fine line.Kika in dom och få lite mer kött på bena när det gäller vägval och saker att tänka på kring laviner.

 

 

Val av säker väg i lavinterräng from Fjällsäkerhetsrådet on Vimeo.