Äventyrsledarna

Don´t be a fool stay in school

Kategori: Arctic guides, Björkliden, Filmer, Fjäll- och Äventyrsledare, Fjällen, Grottur, Haglöfs, Kim Bergsten, LIA, Lappland Resort, Låktastugan, Mr T, Praktik, lavin, natur

Sitter på tåget på väg hem från Björkliden tillbaka mot Älvdalen. Jag försöker smälta alla intryck från min praktik månad på Björkliden och Lappland Resorts. Efter en väldigt späckad månad med offpiståkning, skoterguidening, toppturer, grottguidening och skidskola. Jag förstås inte berätta om allt som jag gjort och upplevt under denna månad men jag ska bjuda på ett litet axplock av roliga och smått galna aktiviteter jag ägnat mig åt:

Grottur

Första veckan blev återseende av Kim och Amanda (från gamla klassen) som nu är där och arbetar som guider. Samtidigt var även Anna Lundh uppe på arbete. Amanda, Anna och jag fick för oss att utforska en av grottorna som finns i Björkliden. Detta är Sveriges femte största grottsystem. Man vet faktiskt inte hur stor den är då den ligger under vatten och då kräver dykarutrustning. Försök att dyka genom har gjorts men har av säkerhetsskäl avbrutits. Amanada, Anna och jag tyckte att vi skulle testa och se hur långt vi kunde komma i grottorna. Vi kröp ålade och krälade oss fram genom smala sprickor och trånga gångar. Hela tiden med mycket humor och referenser till olika av Magister Ds bevingade citat. Efter att ha krälat runt i en och halv timme kom vi fram till det vi trodde var det vattenhål där dykarna var. Tanken på fridykning kändes så där lokande, så vi vände tillbaka. En film klipps just nu ihop om turen i grottan, här är trailen:
 
 
 
 Isklättring och lavinräddning

Under min praktiken gick femte upplagen av Haglöfs Arctic weekend av staplen i Riksgränsen, tre mil väst om Björkliden. En av bergsguiderna från Arctic guides frågade om jag kunde tänka mig att ställa upp som funktionär, efter mycket om och men blev min uppgift att hjälpa till på isklättringen under lördag och söndag utanför Björkliden. Med Lapporten i bakgrunden stod jag och toppreps säkra och gav tips om isklättringsteknik vid en spräng klippa längs E10.

Under klättringen på söndagen fick vi reda via komradio att en stor lavin har gått på Nordalsfjället i Riksgränsen och att en person är saknad. En av bergsguiderna gav sig av för att delta sökandet  och det föll på min och en fjälledare vid namn Johans lott att avsluta och sätta gästerna på bussen tillbaks till Riksgränsen. Precis när vi blev klara får vi höra att vi måste förberedda Arctic guidernas Daisy bell för att spränga mer snö för att räddningsarbetet ska kunna fortlöpa säkert. Vi körde snabbt till ett garage i Abisko.  En daisy bell ser ut som stor dykarklocka som hängs under en helikopter.  Klockan fylls med vätgas som sedan antänds och skickar en tryckvåg ner mot snön som förhoppningsvis släpper. Efter mycket släpande och bändande med järnspett lyckas Johan och jag få den 300 kg tunga klockan så pass långt ut på garaget trösklen att helikopterna kan lyfta ut den från gargaget.    

  
Daisy bell, för lavinsprängning.

Turskidor

På grund av den stora lavinfaran i området runt Björkliden och Riksgränsen bestämde Kim ( känd från gamla klassen) och jag för att inte ge oss ut på topptur utan ta fram turskidorna istället. Första etappen på turen gick till Låktajåkko stugan Sveriges högst belägna fjällstation. Där vi ramlade och råkade äta upp frukostbuffén innan vi drog vidare genom måndalen. Därefter började en brant nedförslöpa till Kvasivaggedalen, detta område var ganska brant men inte vindladdat med snö så Kim och jag tog beslutet att fortsätta. Med Kims goda kunskaper att förflytta sig i lavinterräng krånglade vi oss ner till botten av dalen. Solen sken och det blev väldigt varmt så till slut skidade jag bara runt i mitt Merino underställ och skalbyxor.  Vi kom fram till STF stugorna i dalen, upptäckte vi till vår förvåning den var bemannad efter ett kort samtal med stugvärden skojade vi att det vore gott att hinna med en varmchocklad med grädde på snöbaren i pisten. Vi krånglade försiktigt oss upp för den sydliga dalväggen och började ner farten mot liftsystemet. Med ett par kilometer kvar säger Kim att vi hinner till innan stängning till Snöbaren om vi skyndar oss. Efter ett dödsföraktande race upp och ner för skidsystemet, där jag var väldigt glad över mina teleskopstavar. Hann vi precis in och kunde beställa en varm chockoklad med vispgrädde på Snöbaren mitt i skidsystemet i Björkliden. Vi var båda överens om att vi hade haft en fantastisk dagstur!   

Topptur  

Jag fick det stora nöjet att hänga med Kim och en ytterligare en guide som hette Adam på en guidad topptur. Gästerna var 16 barnläkare från södersjukhuset i Stockholm. Tanken var från början en topp i Norge, vädret blev dock alldeles för dåligt så vi fick nöja oss med att gå upp mot Låktastugan.
 
 
 
Låkkkta stugan Sveriges högst beläggna fjällstation på 1228 meter över havet.
 
Efter en lavinsäkerhets genomgång och hjälp på med stighudarna började vi traska uppåt. Väggen upp till Låktastugan gick bra vi hade vinden i ryggen hela vägen som hjälpte oss i de branta backarna. Ju högre vi kom desto mera tilltog vinden och dimman tätna. Vid stugan blåste det full storm och gästerna var glada över att få komma inomhus och smaka på Låktastugans fina våfflor.

Äventyret började på riktigt på vägen ner. När vi fått av stighundarna och skulle åka ner märkte vi att dimman var så tätt att vi inte såg längre än fem meter fram. Våra spår från när vi gått upp hade blåst igen så flera gånger tappa vi leden och fick vi förlita oss på kompasskursen på vägen ner. Efter ett tag kom vi under molntäcket och utsikten var magiskt över fjällen och vi fick bra åkning sista biten mot bilarna. Gästerna var väldigt nöjda med turen och vad de hade fått uppleva något speciellt.      

Månaden sluta med flera jobb erbjudanden från olika företag. Flera gånger ficka jag kväva impulsen att tacka "ja" för den kärlek jag fått för området. Istället tänkte jag på vad 80- tals action hjälten Mr T en gång sa; Don´t be a fool stay in school.



 
80- tals hjälten Mr T, känd från bland annat Rocky III och A- team.



Ha dé fint

/Micke   

Strapatstur vecka 45 - Gamla klassens sista tur

Kategori: Fjäll- och Äventyrsledare

 
Från den dagen vi började utbildningen för över ett år sedan fick vi hintar om den kommande strapatsturen vi skulle ut på som avslutning innan vi tog examen. En strapatstur där våra kunskaper, psyke och fysik skulle sättas på prov. Nu var dagen kommen. Det var dags för strapatsturen. 

Några dagar innan turen fick vi lite praktisk information. Allt var väldigt kryptiskt och man fick läsa om och om igen för att inte missa någon viktig detalj i informationen. Förorden löd: "S.T.O.P (Stanna, tänk, orientera och planera) och INGE GNÄLL!" Strapatsturen innehöll tre nivår; Grön, blå och svart. För att komma till nästa nivå måste man först klara av den nivån man befann sig i samt komma till nästa checkpoint innan tiden gick ut (hur skulle det gå till utan klocka?).

Dagen då det var dags för avfärd fick vi klä på oss alla kläder vi ville ha under turen, sedan blev vi visiterade så vi inte skulle smuggla med någon chokladkaka eller pannlampa insydd i förstärkningsplaggen, eller någon undangömd kniv under sulorna i kängorna. Vi fick på en lapp skriva ner något ur våran packning som vi INTE skulle klara oss utan. Denna pryl fick hamna i en gemensam packning vi fick med oss; en kniv, en kompass, ett regnskydd, ett tändstål, en nalgeneflaska, ett rep och en reflektor. Förutom detta fick vi med oss ett första hjälpen-kit och en försluten rescuebag som enbart fick öppnas i nödfall om det blev skarpt läge eller någon valde att bryta. 

Våra väskor och den mat vi hade packat fick vi ställa ifrån oss. Vi fick ögonbindlar och sattes i skolbussen (farkosten) som skulle ta oss ut i den älvdalska vildmarken.

 
På repeat dundrande i högtalarna fick vi höra denna låt och tysta analysera dess lyrics:



Vi släpptes av och fick uppmaningen att först ta av oss ögonbindlarna när vi inte längre kunde höra motorljudet av bussen som lämnat av oss. 

Där stod vi med snö upp till anklarna med en sönderklottrad karta, kompass och enbart iklädda de kläder vi valt för turen samt den minimala gemensamma utrustningen. 

 

Nivå Grön.

Vi orienterade oss fram genom skogarna, längs skogsvägar och vadade över bäckar och åar. Första kartan ledde oss till en liten ö, vid strandkanten låg en kajak utan paddel. En av oss paddlade över till ön med hjälp av en pinne, på ön fanns en svart sopsäck innehållandes lite småprylar, kastruller och en ny "karta", eller snarare ett pussel vi kunde skapa en fullständig karta av. Denna karta ledde oss fram till ett berg där vi efter en lång dags vandring slog läger. Spännde upp regnskyddet, samlade granris och gjorde en stor lägereld som skulle ge oss värme och torka våra blöta kläder under natten. Första natten va iskall och som små fågelungar burrade vi ihop oss tätt tillsammans under det lilla regnskyddet. Utanför smattrade regnet.

 

Tidigt morgonen därpå gick vi upp för berget för att leta efter nästa ledtråd som enligt kartan skulle finnas på bergets topp. Här valde en av oss sju att bryta turen och fick ringa efter "undsättning". Vi andra fortsatte leta i timmar och hittade slutligen nästa ledtråd i form av en "karta" (en sönderklippt kartremsa som bara gav oss aningar om omgivande terräng, vägar och vattendrag). Vi använde delar från den förra "pussel-kartan" för att skapa oss en bättre bild av hur vi skulle ta oss fram. Vi insåg också att tiden var knapp för att ta oss till checkpoint. Vi fick hålla ett mycket högt tempo i flera timmar utan rast. Ingen gnällde trots skavsår, mensvärk,sträckningar, blöta stelfrusna kängor, kurr i magen och mycket trötta ben.


Nivå Blå.

Vi hann fram i tid och fick en grön stjärna ritad på kinden. Vi kom flera timmar för tidigt så kunde unna oss en rejäl vila innan våran pilot kom. Vi fick tillbaka våra kök och fick en påse med frystorkat vi glufsade i oss som ett gäng utsvultna vargar. "Piloten" (magister Dennis Franzén) gav oss möjligheten att byta bort våra kök till våra egna ryggsäckar. Ingen tvekade när det kom till denna byteshandel. Ryggsäckarna var dock plundrade och innehöll minimalt med bekvämligheter. På med ögonbindlarna igen och in i farkosten som släppte av oss en efter en på olika platser. På nivå blå skulle vi klara oss ensamma. Lit
a på våra egna kunskaper när det kom till orientering, bygga läger och ta sig fram i skog och mark, men vi hade mörkret emot oss. Utan pannlampor är det mycket svårt att orientera så att finna ett lämplig sovplats, så man fick skynda sig att göra läger innan mörkret kom. 


Alla tyckre vi såhär i efterhand att det här ändå var den bästa delen av strapatsturen. Att klara sig ensam där ute. Våga lita på sig själv.

På kartan var två platser uppmärkta. En plats där vi skulle möta ..."vem?" (en av klasskamraterna) vid ett visst klockslag följande dag, och en punkt dit vi skulle ta oss tillsammans med personen vi mött upp innan ett visst klockslag för att komma till nästa nivå.  Vi alla fick känna på hur värdefullt det vore om man hade haft en pannlampa och klocka, det hade underlättat något så ofantligt. 

 
Vi alla klarade oss fram till checkpoint med god tids marginal. När piloten kom blev han mycket förvånad att se oss sitta vid checkpoint skrattandes runt en lägereld och torka våra kläder flera timmar före utsatt tid (då han åkt dit extra tidigt för att förberda inför nästa nivå). Han kläckte "Vad är det för monster jag skapat!!!?"

Vi fick vår blåa stjärna ritad på kinden.

Nivå svart. 

Nivå svart startade med en "tipspromenad" vi skulle gå en och en. Det var stationer där vi testades i överlevnad, fysik, sjukvård mm. Gruppen tillsammans fick inte ha fler än tre fel på tipspromenaden, då skulle vi bli straffade. Vi fick resultatet 23 rätt av 24 möjliga och belönades istället med sopsäckar innehållades en del förnödenheter. Vi befann oss nu uppe i Brindbergs fäbodar och hade nu plötsligt ett överflöd med packning och några tunga väskor för mycket att släpa på likt en militärisk övning. Vi insåg att det faktiskt kan bli för mycket av det goda och önskade nästan att vi istället hade varit minimalt utrustade så vi lättare skulle kunna vandra fram i skog och mark. 

Vi övernattade uppe vid fäbodarna. Den natten snöade det och vi nynnade julsånger vid lägerelden och njöt av den mysiga känslan omgivningen gav. Följande dag började vi vår vandring efter den sönderbrända karta vi fått. Vi skulle ta oss över rotälven men på kartan fanns inga broar utsatta. Gruppen hade delade meningar om vilken väg vi skulle ta, lokalkännedom stod mot kartans kortaste väg när det kom till orientering. Lokalkännedommen och ta vägen via rotbron fick minioritet och vi började vandra längs stigar och gick på kompassriktning genom skogar och över kullar och ner i dalar. Framme vid rotälven diskuterade vi alla tänkbara möjligheter att ta oss över. Vada, bygga flottar eller vandra vidare för att hitta en bro upp längs älven. Det var med tunga ben och tung utrustning vi slutligen kom till bron som ledde mot vägen till Navardalen. Ovissheten när bron skulle komma var extra tung när vi nu gick utanför kartan. Det blev kramkalas när vi slutligen nådde fram till bron och kunde korsa älven torrskodda. 

 
Vi vandrade längs vägen tills vi kom till Långön. Där fann vi förnödenheter ett kryptiskt meddelande som uppmanade oss att stanna där i 1-2 veckor och söka skydd då en storm var påväg. Storyn som gick som en röd tråd hela strapatsturen var att vi befann oss i Alakska så möjligheten att fortsätta traska vidare in till Älvdalen och skolan var utesluten då detta skulle resultera i att vi brytit mot storyn och misslyckats med nivå svart. 

Den natten somnade vi mätta och under en stjärnklar himmel. Klockan 6 följande morgon dundrade piloten in i mörkret med sin "helikopter" och dumpade av tre kanoter. I högtalarna spelades samma låt vi hört i början av turen på repeat. Piloten rekomenderade oss att stanna i campet och härda ut stormen. Vi valde ändå att använda kanoterna för att ta oss tillbaka till civilisationen.

Vore det på riktigt i Alaska hade vi nog alla stannat i campet men suget att ta sig tillbaka till skolan via kanoter längs Rotälven var för lockande. 


Första kanoten tippade bara 50 meter ner i forsen och resulterade i två stelfrusna killar som ändå ville ge forsen ett nytt försök. Vi tog oss ner några hundra meter till men då wrappade samma kanot och killarna tog sig iland och fick byta om. Kanoten var omöjlig att få loss. I detta skede förlorades även en ryggsäck som försvann ner längs forsen.



Två kanoter fortsatte vidare ner längs forsen och två personer gick i land och planerade att gå till nästa bro för att där, när vattnet blev lugnare hoppa i de två kanoterna och fortsätta färden. 

 

Bara några hundra meter senare blev vi stoppade av piloten som i smyg följt och spanat på hela våran kanottur från sitt gömsle några hundra meter nedströms, och med kajak även plockat upp vår förlorade ryggsäck. Piloten hade nu fått "bättre väder" och kunnat komma till undsättning och rädda de överlevande i Alaskas vildmark. Vi jublade, kramades och var lyckliga att vi även klarat nivå svart. Strapatsveckan var avklarad, vi hade överlevt Alaskas vildmark. Vi hade klarat oss utan tält, mat och bekvämligheter. Vi hade vandrat och orienterat långa stäckor i regn, snö, sol, med skavsår och värk, trötta och hungriga utan gnäll. Vi hade gjort det tillsammans, hjälpt varandra och bevisat att vi klarar oss där ute även om saker inte skulle gå som planerat eller som man tänkt sig. Vi känner oss nu redo att ta med riktiga gäster ut på tur och kunna ta hand om dessa på ett säkert sätt - no matter what! Vi är nu redo att ut i arbetslivet.

Tack Dennis Franzén, för ett supercoolt och kul upplägg på strapatsturen och en fantastisk avslutning på denna utbildning. Imorgon väntar en skridsko -och paddeltur innan det är dags för examen på hemlig plats i skogen onsdag, hela dagen och natten lång ;)


(...och tack Dennis för att du drog loss den wrappade kanoten när vi hade åkt hem och satt och myste i bastun). 
 

Vasaloppsleden, 9 mil, på 3 olika sätt

Kategori: Allmänt, Fjäll- och Äventyrsledare

Lördag den 21 September, det är en dag vi sent kommer att glömma. Vi antog en utmaning, utanför skolans ramar, utanför vår comfortzone. Vi segrade, var och en av oss på sitt sätt. I skrivandes stund är vi alla hemma, där vi nu vilar våra trötta kroppar efter gårdagens äventyr längs Vasaloppsleden. Sex personer begav sig ut för att vandra Vasaloppsleden, lite mer än 9mil, och fyra av oss begav sig ut för att springa! Detta är våra historier:
 
Dimman ligger som ett täcke över spåret, frosten påminner om att hösten är här. Tidigt på morgonen kl 07.42 tar löparna sitt första steg. De tappra inkluderade Cedrik, Elias, Kicki och Micke. I fickorna hade de packat ned nötcreme, snickers och resorb. De hade även dagarna innan laddat med enorma familjepizzor och sjukt mycket fet mat. Men nu var dagen här, dagen de skulle förbränna allt plus lite till.
 
 
 
Taktiken de hade bestämt var att vid varje kvart dricka och äta, att gå upp för alla backar, samt att inte springa snabbare än nio minuter per kilometer. Vid för snabba löpsteg, som det lätt kunde bli i början av leden, ropades ”HYBRIS” ut i samklang för att dra ned på farten. Efter 30 kilometer kom de första krämporna, Cedrik fick problem med knät och Kicki ont i foten. De tog det svåra men kloka beslutet att avsluta när de nådde Tennänget, där vår käre klasskamrat Johanna har sitt sommarhus.
 
Elias och Micke fortsatte därefter, mot målet, mot Mora. Vid Evertsberg var det näste mans tur att känna att han lever, Elias hade ont här och var men fortsatte att härda ut. Inne på Hemusområdet (IFK Moras elljusslingor) hade Elias ordentligt ont i fötterna, dessutom tappade de bort leden och bestämde sig då för att ta en omväg genom Mora. Klockan 23.10, lördagen den 21 September, sprang de tappra genom målportalen i centrala Mora. Micke och Elias klarade det som ingen tidigare gjort vad vi känner till, att springa Vasaloppsleden i ett streck på 15 timmar och 18 minuter. Galet eller genialt, kalla det vad ni vill men vi är grymt stolta över våra grabbar!
 
More kilometers more fun! Eller hur var det grabbar?
 
 
Väl i mål möttes de av Dennis och Linnea, som hade med sig chips, skinkmackor och varmt att dricka.
 
Lärdomen de vill dela med sig av är de magiska 6 P:na. PPPPPP = Proper Planning Prevents Piss Poor Performance! Tänk på den innan nästa äventyr!
 
Nästa grupp att bege sig iväg längs leden var gångarna, de snodde på sig vandringskängorna och var på rätt spår kl 09.34, efter en kortare uppvärmingstur på fel spår i ca 45min. Ack den som surar för det!
 
Med en lättande dimma och dagg på marken påbörjade de vandringen med glatt humör i rask takt. Melissa, Tina, Louise, Jocke och Oscar. Förberett hade de gjort på olika sätt, vissa med mat i mängder dagarna innan, andra genom att packa massa matsäck! Melissa hade bestämt sig för att inte äta längs turen, testa sina gränser och kroppens uthållighet och skulle därför bara dricka vatten med resorb i som förra årets YH klass, medan de andra hade tänkt klokt och packat bacon, nötter, choklad m.m.
 
 
 
 
De höll ett jämt ganska raskt tempo, och hade taktiken 50/10. Med det menas att man går utan att stanna i 50min och sedan vilar i 10min. Över stock och sten, skogsstigar, vägar och över våtmark vandrade de. Efter 30km kom den första skadan även för gångarna, Melissas knä small till i en brant nedförsbacke och smärtan och svullnaden kom snabbt efter det. Melissa nådde fram till Johannas sommarhus där hon med tungt hjärta, besviken och arg, valde att bryta. En knäskada är inte att leka med.
 
De andra höll modet och humöret uppe och fortsatte sin vandring längs leden. Mörkret började krypa allt närmare, och med mörkret kom även kylan. De nedpackade underställen, mössorna och vantarna kom till användning. Under natten skulle temperaturen sjunka ned till ca 3 grader, men visst var de förberedda på det. PPPPPP!
 
 
 
Efter 5.1 mil blev smärtan i ben och vader outhärdligt för Tina och Jocke, och även de blev tvungna att bryta. Att bryta i ett sådant här läge, är svårare än att fortsätta kan vi lova och det krävs otrolig styrka. Melissa, Tina och Jocke kan intyga det.
 
Med saknad efter de 3 som blivit tvungna att bryta, fortsatte de tappra 2 sin vandring mot Mora. Louise och Oscar hade nu total fokus på målet, förankrade känslan i bröstet av att passera målportalen i Mora. Med pannlampor vandrade de vidare genom natten, genom skogen, gick fel några gånger men gav aldrig upp. De sista kilometrarna var tunga, ont i fötter, ben, tröttheten. ”Det var bara att gå... och gå... och gå”.
 
Louise och Oscar klarade det som gångarna bestämt sig för att göra, att bräcka förra YH klassens tid på 27 timmar! De vandrade genom portalen kl 11.11, Söndagen den 22 September, 26 timmar och 17 minuter efter start. Grymt bra jobbat! Vi är imponerade och stolta över dem båda!
 
 
Några lärdomar de vill dela med sig av är: Ät inte 200g brieost innan en vandring, magen mår INTE bra då!
 
Även vi trycker på de 6 P:na. PPPPPP!
 
Bacon var det bästa och mest uppskattade i matsäcken, så gott!
 
Tänk inte för mycket, fokusera på en sak i taget. KBK!
 
Ha styrkan till att bryta, du ska använda kroppen till fler äventyr!
 
Vi får inte heller glömma att nämna tjejen som vandrade 3mil själv! Linnea. Linnea ställde upp för att köra löparna tidigt på morgonen, och begav sig sedan iväg längs vandringsleden själv. Eftersom Linnea hade ett försprång så slutade det hela med att hon knatade på före gångarna, som inte han ikapp hennes snabba steg. Med choklad, mackor och godis i alla dess former vandrade hon i rask takt, och tog endast några få pauser när hon kände för det. Satt lite i solen och laddade, och begav sig sedan iväg igen. Linnea hade som mål att vandra hem till Johanna i Tennänget, och klarade sin utmaning på en bra tid med endast några få krämpor i fötter och leder. Att vandra 3 mil ensam är för de flesta inte att föredra, medan Linnea kände lugn och harmoni från skog och mark. De sista 5 kilometerna kom Johanna för att möta henne och de vandrade tillsammans hem till henne. Stolta är vi över vår fina kamrat!
 
Med den historian avslutar vi våra berättelser om det senaste äventyret, Vasaloppsleden på 9 mil, på 3 olika sätt. Löpandes, vandrandes i grupp, och vandrandes ensam.
 
Tänk vad man kan om man bara vill, de enda gränserna som finns är dem du själv sätter. Kom ihåg det!
 
Ha en fin kväll // Melissa, Tina, Louise, Jocke, Oscar, Micke, Elias, Kicki, Cedrik och Linnea.