Blod, svett och tårar och 800 km
Kategori: Allmänt
Med ryggsäcken packad stod jag på Arlanda den 8 juli, jag kände mig förväntasfull,spänd men mest längtade jag att få sätta igång med mitt äventyr på en gång, men jag visste att det fortfarande skulle dröja några dagar innan jag var på plats. Men denna gång skulle det inte höras något startskott inte heller skulle folk stå och jubla eller heja på mig inte ens en medalj skulle jag få om jag klarade det, jag hade bestämt mig för att göra något jag aldrig ens tänkt tanken på att göra bara för något år sedan, att springa 800 km från Frankrike till Spanien helt själv.
Flyget bar av till Barcelona där jag tog mig vidare till Pamplona ( känt för deras årliga tjurrusning) och sedan till Frankrike Siant Jean Pier de Port. Här börjar den franska vägen El camino frances som sträcker sig 800 km över pyrrenerna, små pittoreska byar till stora städer, längs slingriga grusvägar ända till Santiago de compostela. Santiago de compostela är en pilgrimsled med tusenåriga anor och från början var det pilgrimer som färdades medan det idag är allt från människor med religösa skäl som vandrar till de som bara är där för den fina vandringens och den härliga stämningen längs leden.
Start i Saint jean Pier de Port i Frankrike, dagens sträcka bjöd på 1200 höjdmeter stigning över Pyreneerna och sedan ner igen, träningsvärken kom som ett brev på posten redan några timmar efter.
Under de kommande dagarna ffick jag sån otrolig träningsvärk upplevlsen att få mjölsyra av att vända sig i sängen var väldigt underlig men vad gör det när jag fick uppleva denna utsikt.
Bara 765 km var till mål! Wohoooooo = )
Med hjälp av gula pilar och pilar som dessa hittar man vägen till Santiago
Redan andra dagen passerade jag Pamplona här var det fiesta på stadens torg då den årliga tjurrusningen ägde rum. Varje år i pamplona under en vecka firar invånarna och tusentals turister besöker staden, stämningen var på topp.
På väg mot Puenta de la reina men innan du är där måste du ta dig några hundra höjdmeter upp och ner innan du når staden. Här står jag vid ett känt monument Alto del Perdon på 770 möh. Enligt mina planer hade jag räknat med att springa ca: 26 km varje dag men efter de tre första dagarna hade jag sprungit 115 km.
Den första veckan hade jag sprungit 252 kilometer och jag kände mig starkare än någonsin.Träningsvärken höll på att släppa, vilket var en riktig pina första dagarna. Här står jag vid katedralen Burgos dag 9, ca 12 km senare fick jag nån slags känning i knät som gjorde att jag fick gå resterande 500 km. När detta hände visste jag inte om jag skulle kunna fortsätta alls, smärtan var fruktansvärd. I Calzadas bröt jag ihop och grät i flera timmar i tron om att jag skulle bli tvungen att bryta. Till slut bestämde jag mig för att försöka gå, efter två dagar hade jag fortfarande så ont att jag inte trodde om jag skullekunna fortsätta men då helt plötsligt släppte det.....äntligen!!!
Att springa/ vandra i 33 gradig värme i juli/augi i spanien är inte alltid en dans på rosor fick jag minst sagt känna av, förutom utsalg,myggbett,bedbugs,skavsår så var nog smärtan i fötterna när jag gick upp mot 58 km per dag det jobbigaste av allt.
På vägen hade jag god tid att fundera över allt mellan himmel och jord, vid några tillfällen när det var som tyngst rann tårarna men då tänkte på denna text jag sett på vägen "Life begins at the end of your comfort zone" och inser att jag aldrig mår så bra som när jag klarat av att sluföra mina utmaningar allt från den dagen jag klarade att springa min första mil till att anta denna utmaning.
En kort vilopaus innan jag fostsätter dagens etapp 53,5 km med en stigning på 700 höjdmeter sista timmarna.
Längs pilgrimsleden bodde jag på olika härbärgen, där bor man i en sovasal som kan delas med upp till 50 personer ibland. Efter dagens långa etapp visade det sig att härbärget var fullt så denna natt blev det att sova ute på toppen av O`cebrerio 1400 möh. Kall, svettig, hungrig och törstig var jag men det tar ju som sagt inte död på en utbildad fjäll - och äventyrsledare så jag satte igång att bygga en bekväm säng av ormbunkar och sov en lugn och skön natt och försov mig till och med, mobilen hade laddats ur så väcktes gjorde jag av pilgrimerna som vandrade i mörkret 06:30.
I bland kände jag mig lite sliten...lite = )
Här har jag bara några kilometer till mitt slutmål...
Väl framme var jag redo att åka hem solbrun och fräsch eller... nej inte riktigt tyvärr detta är resultatet av att bära tights i 18 dagar.
Mitt diplom
Målgest utanför katedralen i Santiago de compostela dagen efter målgången, trött och sliten men så nöjd med min prestation, jag klarade det !!!
Varför valde jag då att göra denna utmaning kanske ni undrar. Med mitt nystartade företag Girls Outdoor Academy är jag löp/träningscoach åt tjejer som vill komma igång med sin träning och löpning. Med denna merit i bagaget hoppas jag kunna inspirera andra att våga anta en utmaning. Som en av många trevliga människor jag träffade på vägen sa till mig "If there`s a wish there`s a way" Det är du själv som sätter begränsningarna!
/ Therese
vendela säger:
Bra skrivet och väl genomfört :) när jag läser om dina äventyr förflyttas gränserna för vad som är möjligt att göra. Hoppas knäet är bra igen. Kram på dig!
Amanda & Anna säger:
wohooooooo! Bra jobbat tjejen!! Vi är stolta över dig!!! Lipgloss om en månad bäjbi!!!