Äventyrsledarna

 

Från den dagen vi började utbildningen för över ett år sedan fick vi hintar om den kommande strapatsturen vi skulle ut på som avslutning innan vi tog examen. En strapatstur där våra kunskaper, psyke och fysik skulle sättas på prov. Nu var dagen kommen. Det var dags för strapatsturen. 

Några dagar innan turen fick vi lite praktisk information. Allt var väldigt kryptiskt och man fick läsa om och om igen för att inte missa någon viktig detalj i informationen. Förorden löd: "S.T.O.P (Stanna, tänk, orientera och planera) och INGE GNÄLL!" Strapatsturen innehöll tre nivår; Grön, blå och svart. För att komma till nästa nivå måste man först klara av den nivån man befann sig i samt komma till nästa checkpoint innan tiden gick ut (hur skulle det gå till utan klocka?).

Dagen då det var dags för avfärd fick vi klä på oss alla kläder vi ville ha under turen, sedan blev vi visiterade så vi inte skulle smuggla med någon chokladkaka eller pannlampa insydd i förstärkningsplaggen, eller någon undangömd kniv under sulorna i kängorna. Vi fick på en lapp skriva ner något ur våran packning som vi INTE skulle klara oss utan. Denna pryl fick hamna i en gemensam packning vi fick med oss; en kniv, en kompass, ett regnskydd, ett tändstål, en nalgeneflaska, ett rep och en reflektor. Förutom detta fick vi med oss ett första hjälpen-kit och en försluten rescuebag som enbart fick öppnas i nödfall om det blev skarpt läge eller någon valde att bryta. 

Våra väskor och den mat vi hade packat fick vi ställa ifrån oss. Vi fick ögonbindlar och sattes i skolbussen (farkosten) som skulle ta oss ut i den älvdalska vildmarken.

På repeat dundrande i högtalarna fick vi höra denna låt och tysta analysera dess lyrics:


Vi släpptes av och fick uppmaningen att först ta av oss ögonbindlarna när vi inte längre kunde höra motorljudet av bussen som lämnat av oss. 

Där stod vi med snö upp till anklarna med en sönderklottrad karta, kompass och enbart iklädda de kläder vi valt för turen samt den minimala gemensamma utrustningen. 


Nivå Grön.

Vi orienterade oss fram genom skogarna, längs skogsvägar och vadade över bäckar och åar. Första kartan ledde oss till en liten ö, vid strandkanten låg en kajak utan paddel. En av oss paddlade över till ön med hjälp av en pinne, på ön fanns en svart sopsäck innehållandes lite småprylar, kastruller och en ny "karta", eller snarare ett pussel vi kunde skapa en fullständig karta av. Denna karta ledde oss fram till ett berg där vi efter en lång dags vandring slog läger. Spännde upp regnskyddet, samlade granris och gjorde en stor lägereld som skulle ge oss värme och torka våra blöta kläder under natten. Första natten va iskall och som små fågelungar burrade vi ihop oss tätt tillsammans under det lilla regnskyddet. Utanför smattrade regnet.


Tidigt morgonen därpå gick vi upp för berget för att leta efter nästa ledtråd som enligt kartan skulle finnas på bergets topp. Här valde en av oss sju att bryta turen och fick ringa efter "undsättning". Vi andra fortsatte leta i timmar och hittade slutligen nästa ledtråd i form av en "karta" (en sönderklippt kartremsa som bara gav oss aningar om omgivande terräng, vägar och vattendrag). Vi använde delar från den förra "pussel-kartan" för att skapa oss en bättre bild av hur vi skulle ta oss fram. Vi insåg också att tiden var knapp för att ta oss till checkpoint. Vi fick hålla ett mycket högt tempo i flera timmar utan rast. Ingen gnällde trots skavsår, mensvärk,sträckningar, blöta stelfrusna kängor, kurr i magen och mycket trötta ben.

Vi hann fram i tid och fick en grön stjärna ritad på kinden. Vi kom flera timmar för tidigt så kunde unna oss en rejäl vila innan våran pilot kom. Vi fick tillbaka våra kök och fick en påse med frystorkat vi glufsade i oss som ett gäng utsvultna vargar. "Piloten" (magister Dennis Franzén) gav oss möjligheten att byta bort våra kök till våra egna ryggsäckar. Ingen tvekade när det kom till denna byteshandel. Ryggsäckarna var dock plundrade och innehöll minimalt med bekvämligheter. På med ögonbindlarna igen och in i farkosten som släppte av oss en efter en på olika platser. På nivå blå skulle vi klara oss ensamma. Lit

a på våra egna kunskaper när det kom till orientering, bygga läger och ta sig fram i skog och mark, men vi hade mörkret emot oss. Utan pannlampor är det mycket svårt att orientera så att finna ett lämplig sovplats, så man fick skynda sig att göra läger innan mörkret kom. 


Alla tyckre vi såhär i efterhand att det här ändå var den bästa delen av strapatsturen. Att klara sig ensam där ute. Våga lita på sig själv.

På kartan var två platser uppmärkta. En plats där vi skulle möta ..."vem?" (en av klasskamraterna) vid ett visst klockslag följande dag, och en punkt dit vi skulle ta oss tillsammans med personen vi mött upp innan ett visst klockslag för att komma till nästa nivå.  Vi alla fick känna på hur värdefullt det vore om man hade haft en pannlampa och klocka, det hade underlättat något så ofantligt. 

Vi alla klarade oss fram till checkpoint med god tids marginal. När piloten kom blev han mycket förvånad att se oss sitta vid checkpoint skrattandes runt en lägereld och torka våra kläder flera timmar före utsatt tid (då han åkt dit extra tidigt för att förberda inför nästa nivå). Han kläckte "Vad är det för monster jag skapat!!!?"

Vi fick vår blåa stjärna ritad på kinden.

Nivå svart. 

Nivå svart startade med en "tipspromenad" vi skulle gå en och en. Det var stationer där vi testades i överlevnad, fysik, sjukvård mm. Gruppen tillsammans fick inte ha fler än tre fel på tipspromenaden, då skulle vi bli straffade. Vi fick resultatet 23 rätt av 24 möjliga och belönades istället med sopsäckar innehållades en del förnödenheter. Vi befann oss nu uppe i Brindbergs fäbodar och hade nu plötsligt ett överflöd med packning och några tunga väskor för mycket att släpa på likt en militärisk övning. Vi insåg att det faktiskt kan bli för mycket av det goda och önskade nästan att vi istället hade varit minimalt utrustade så vi lättare skulle kunna vandra fram i skog och mark. 

Vi övernattade uppe vid fäbodarna. Den natten snöade det och vi nynnade julsånger vid lägerelden och njöt av den mysiga känslan omgivningen gav. Följande dag började vi vår vandring efter den sönderbrända karta vi fått. Vi skulle ta oss över rotälven men på kartan fanns inga broar utsatta. Gruppen hade delade meningar om vilken väg vi skulle ta, lokalkännedom stod mot kartans kortaste väg när det kom till orientering. Lokalkännedommen och ta vägen via rotbron fick minioritet och vi började vandra längs stigar och gick på kompassriktning genom skogar och över kullar och ner i dalar. Framme vid rotälven diskuterade vi alla tänkbara möjligheter att ta oss över. Vada, bygga flottar eller vandra vidare för att hitta en bro upp längs älven. Det var med tunga ben och tung utrustning vi slutligen kom till bron som ledde mot vägen till Navardalen. Ovissheten när bron skulle komma var extra tung när vi nu gick utanför kartan. Det blev kramkalas när vi slutligen nådde fram till bron och kunde korsa älven torrskodda. 
Vi vandrade längs vägen tills vi kom till Långön. Där fann vi förnödenheter ett kryptiskt meddelande som uppmanade oss att stanna där i 1-2 veckor och söka skydd då en storm var påväg. Storyn som gick som en röd tråd hela strapatsturen var att vi befann oss i Alakska så möjligheten att fortsätta traska vidare in till Älvdalen och skolan var utesluten då detta skulle resultera i att vi brytit mot storyn och misslyckats med nivå svart. 

Den natten somnade vi mätta och under en stjärnklar himmel. Klockan 6 följande morgon dundrade piloten in i mörkret med sin "helikopter" och dumpade av tre kanoter. I högtalarna spelades samma låt vi hört i början av turen på repeat. Piloten rekomenderade oss att stanna i campet och härda ut stormen. Vi valde ändå att använda kanoterna för att ta oss tillbaka till civilisationen.

Första kanoten tippade bara 50 meter ner i forsen och resulterade i två stelfrusna killar som ändå ville ge forsen ett nytt försök. Vi tog oss ner några hundra meter till men då wrappade samma kanot och killarna tog sig iland och fick byta om. Kanoten var omöjlig att få loss. I detta skede förlorades även en ryggsäck som försvann ner längs forsen.


Två kanoter fortsatte vidare ner längs forsen och två personer gick i land och planerade att gå till nästa bro för att där, när vattnet blev lugnare hoppa i de två kanoterna och fortsätta färden. 


Bara några hundra meter senare blev vi stoppade av piloten som i smyg följt och spanat på hela våran kanottur från sitt gömsle några hundra meter nedströms, och med kajak även plockat upp vår förlorade ryggsäck. Piloten hade nu fått "bättre väder" och kunnat komma till undsättning och rädda de överlevande i Alaskas vildmark. Vi jublade, kramades och var lyckliga att vi även klarat nivå svart. Strapatsveckan var avklarad, vi hade överlevt Alaskas vildmark. Vi hade klarat oss utan tält, mat och bekvämligheter. Vi hade vandrat och orienterat långa stäckor i regn, snö, sol, med skavsår och värk, trötta och hungriga utan gnäll. Vi hade gjort det tillsammans, hjälpt varandra och bevisat att vi klarar oss där ute även om saker inte skulle gå som planerat eller som man tänkt sig. Vi känner oss nu redo att ta med riktiga gäster ut på tur och kunna ta hand om dessa på ett säkert sätt - no matter what! Vi är nu redo att ut i arbetslivet.

Tack Dennis Franzén, för ett supercoolt och kul upplägg på strapatsturen och en fantastisk avslutning på denna utbildning. Imorgon väntar en skridsko -och paddeltur innan det är dags för examen på hemlig plats i skogen onsdag, hela dagen och natten lång ;)


(...och tack Dennis för att du drog loss den wrappade kanoten när vi hade åkt hem och satt och myste i bastun).